Jag har irriterat mig på denna yrkesgrupp rätt länge. De får betalt för att tycka. Jag irriterar mig inte lika mycket på dem som jag gör på modebloggare, men ändå, det stör mig lite att det finns människor som får betalt för att tycka saker och sedan dessutom får publicera dessa åsikter som någon slags variant på sanningen.
Jag gillar Star Trek. Inte alla gör det, men vi som gör det gillar Star Trek mycket. Vi är många som sett de flesta avsnitt av de flesta Star Trek serierna. Då och då kommer det en Star Trekfilm. Den recenseras på samma sätt som vilken annan film som helst. Man behöver inte vara Trekkie för att tycka om den eller inte. Men för oss som är inbitna fans blir dessa lama recensioner av någon som inte fattat hela konceptet rätt meningslös och ibland väldigt irriterande.
Samma sak gäller för musik. En recensent som i vanliga fall gillar Soul och Hiphop borde inte recensera Metallica. Ett Metallicafan borde göra det. Någon som kan sin Metallicahistoria. Som kan jämföra med Master of Puppets så man fattar om det är bra eller dåligt.
Efter Depeche Modekonserten läste jag en del recensioner. Bland annat tyckte en recensent att ”vi kom inte hit för Martin Gores vibrato” . Den recensenten har fan inte fattat något! Jag kom visst för hans vibrato! Lätt! Inte bara för det, men givetvis hade jag blivit besviken om jag inte fått höra det. För mig som hängt med länge blir sådana uttalanden störande. De andra recensionerna jag läste var inte heller direkt översvallande men för oss som var där, för oss som kom för att vi ville höra Depeche Mode för att vi tycker att de är bra, även Mrtin Gores vibrato, betyder ju dessa recensioner väldigt lite.
Jag har på senare tid märkt att mina statusmeddelanden på Fejjan och mina blogginlägg smittar av sig på varandra. Idag skrev jag att jag nog aldrig kommer att bli vuxen. Jag fick genast en massa kommentarer om hur man egentligen vet när man är vuxen.
Jag vet inte. Jag tänker på hur mina föräldrar är. På hur deras föräldrar är, hur mina släktingar och vänner är.
En del faller in i min mall om hur man är när man är vuxen, en del gör det inte, men det är bara ytan. Jag vet ju inte hur mina ovuxna vänner känner sig på insidan, inte mina vuxna heller för den delen.
Jag känner mig lika omogen och obstinat nu som jag gjorde när jag var 20.
Min mamma är inte heller vuxen på det där schablonmässiga sättet. Hon fick in mig på hårdrockens bana när jag var i tonåren. Mamma lyssnade på Iron Maiden. Hon var med på Metallicakonsert säkert 3 gånger. Hon lyssnar fortfarande inte på dansband. Hon struntar i gardiner och pynt. Hennes lillasyster är mer vuxen. Hon åker inte på hårdrockskonserter, hon har fina gardiner och bryr sig nog om vad andra tycker. Det gör inte min mamma. Det är kanske där det ligger.
När jag bodde i Kiruna umgicks jag med ett par. De var vuxna, de hade vuxna saker hemma, de uppträdde som jag tycker att man ska göra när man är vuxen. Är de kanske de som satt min vuxenstandard?
Vuxenheten har för mig inget att göra med föräldraskapet. Jag tycker att jag är en helt okej mamma de flesta dagar ändå tycker jag inte att jag är vuxen. Jag har väntat på att mina värderingar ska förändras, att jag ska uppleva livet på ett annat sätt. Jag har lagt en värdering i vuxen och jag har inte uppfyllt alla kriterier helt enkelt.
Jag har två vänner båda födda på 80-talet. Den ena är mer som mig, den andra är mer som jag tycker – vuxen. Jag gillar dem båda två, jag tycker inte att den ena är korkad och den andra smart, det ena är inte mer positivt än det andra. Jag anar att hon som är mer vuxen nog var det redan på gymnasiet medan den andra var som hon är nu redan då. Det är svårt att förklara hur jag menar.
Jag har spytt galla över TV4as kassa ”underhållnings”program. Idol, Let’s Dance, Robinson och de andra…
Jag har i flera år kräkts över melodifestivalen. Allt jag inte gillar suger. All underhållning jag inte uppskattar är dålig – så är det bara.
Någonting med det lockar… det är ju så många andra som gillar, som älskar för den delen. Det finns de som ser fram emot att Melodifestivalen ska börja. Någonting måste ju vara bra med den! Det måste vara något jag missar år efter år! Därför provar jag att titta år efter år men det slutar ju alltid på samma sätt. Jag kollar hellre på Kunskapskanalen eller som igår, en tävling i längdskidåkning. Vi hade laddat upp med chips och dip! Vi kom på att vi aldrig under den tiden vi varit tillsammans köpt dip. Men inte, inte ens med dubbelsnacks funkade det. Jag bad min lillasyster att skicka ett meddelande när Salem Al Fakir spelade, han kan ju vara lite rolig, men inte ens han. Det är något med Melodifestivalen som suger ut all eventuell talang.
Nej, det funkar inte i år heller. Jag är en surjävel.
-14 grader, klarblå himmel och strålande sol. Roger är ute och skottar av tak. Det är precis som hemma!
Hemma är Kiruna. Jag älskar Kiruna. Visst, det är inte enbart kärlek, ibland hatar jag Kiruna men det kommer alltid att vara hemma. Jag är stolt över att komma från Kiruna. De flesta vet något om staden och den ligger lååångt upp i landet.
Jag har även bott i Umeå som är en jättefin stad. Där hade jag lätt kunnat bo. Det är inte direkt mitt drömställe, men det är ett helt okej ställe att bo på. Norrut men civiliserat och med riktig sommar.
Göteborg. Jag älskar Göteborg. Det är som en gammal kärlek som jag gärna vill prova leva med igen, men inte riktigt vet om man borde. Göteborg är en fantastisk stad som har allt. Det råder en bra stämning – inte lika kall som i Stockholm.
Jaa.. Stockholm då. Jag har aldrig bott där och kan med största sannolikhet säga att jag aldrig kommer att göra det. Jag tycker om att åka dit, det är fantastiskt att se allt, alla människor, allt utbud! Gamla fina, stora hus, breda gator. Det är en upplevelse. Jag tycker om tunnelbanan, det är roligt att åka tunnelbana – om inte annat för storstadskänslan. Varje gång jag kommer dit förundras jag, varje gång jag åker därifrån är jag lättad – sedan längtar jag tillbaka. Men bo där? Nej.
Då kommer vi till Västerås. Innan vi flyttade hit såg det så bra ut, en lagom stor stad med allt man behöver. Nära till Stockholm. Men Västerås är en av de mest ospännande städer jag träffat. Skövde ligger nära toppen men jag tror att Västerås vinner . Stadskärnan är bara ful, som ett gammalt Domushus. Kanske har det varit fint en gång men inte nu. Hade inte Farmor bott här hade vi aldrig bott här. Jag kan tolerera Västerås men någon kärlek känner jag inte och kommer nog aldrig att göra. När vi flyttade hit utbrast många av mina bekanta ”Västerås? Men varför då?” Och jag förstår att frågan kommer.
När vi köpte vårt hus flyttade vi från Västerås. Ransta ligger mellan Västerås och Sala, närmare Sala så nu bor vi inte i Västerås kommun längre! Sala är en fin stad, en liten fin stad med gamla hus tillsammans med en sprillans ny galleria…
Ransta är ett bra ställe för oss nu. Jag trivs riktigt bra, det känns som hemma, mer hemma än många andra ställen jag bott och det är skönt. Alvar har nära till kompisar, vi har nära till förskolan och skolan. Man har koll. Alvar kan vara ute och leka själv, han kan cykla upp och ner för gatan utan att jag är livrädd hela tiden. Man hälsar på alla man träffar i byn, till och med ungdomarna som står och tjuvröker bakom skolan!
Halva mitt liv har jag längtat hem. Jag har längtat efter att rota mig någonstans. Jag har varit så förbannat less på att flytta omkring. Här kommer vi att stanna! Inte hela livet men så länge våra barn är barn. Vi har insett att vi inte är den sorten som rotar sig för livet. Vi vill till Vassijaure, vi vill bo i Göteborg, kanske bo utomlands…? Svalbard? Det är mycket som lockar, men de närmaste 15 åren hoppas jag att vi stannat här.
Mina barn tar upp den mesta tiden av mitt liv. Runt 80-90% av min vakna tid skulle jag tippa på. Det är så det är tänkt antar jag. När jag blev mamma minskade mina psykiska problem med en sidådär 70%. Jag har helt enkelt inte tid att älta mina problem lika mycket nu. Det är bra.
Vi har två barn nu. Alldeles tillräckligt kan jag tycka. Ett barn till hade gjort livet lite mer komplicerat och min egentid skulle givetvis minska den med. Vi har bestämt oss att två barn blir det, inga fler.
Sedan tänker jag efter. Från då barnet fyller 2 och framåt blir det ju en helt annan grej än att ha en som är under 2. Alvars utveckling märks på ett sätt som jag tycker är mer spännande än Astrids utveckling. Han bygger mer komplexa meningar, kan diskutera abstrakta grejer, han ifrågasätter, han filosoferar och funderar. Det är ett stort nöje att få ta del av hans världsuppfattning, hans tankar och hans fantasier.
Astrid utvecklas hon med, men det har vi ju redan upplevt, hon lär sig ett ord här, ett ord där, hon försöker gå, hon nickar, skakar på huvudet… Det är fantastiskt det också, men, inte lika.
Jag tittar på Alvar ibland och undrar när det kommer att ta slut. När kommer det att sluta vara så här fantastiskt? Så kommer jag på att Astrid snart är där hon med! Snart får vi höra hennes tankar och funderingar kring hur livet är. Jag längtar tills dess.
Men sedan då? Måste jag göra ett nytt barn då? Är jag en utvecklingsjunkie? Har jag fastnat där? När man en gång upplevt det känns det som om det är så det ska vara. Att få dela varje dag med en fantastisk människa som ser saker på ett öppet, nyfiket och oförstört sätt. Det är grejer det.
Det snöar igen. Heeela dagen igår, halva natten och nu öser det ner! Roger steg upp tidigt och gick ut och skottade för att komma ut med bilen.
Snöröjningen har jag ju pratat om förr. Hit till vår del av Ransta kommer de allra sist. En av mammorna som bor på andra sidan byn får snöröjt en hel dag innan oss! Diskriminering!
Jag såg inte fram emot den lilla promenaden till Förskolan. Det hade blivit kälke idag, men så ringde S, grannmamman – hon föreslog ett schysst deal. Alvar åker med henne och M och Astrid och jag hänger med lillkillen. Skönt. Den enda som inte gillar detta förslag är Miloo som blir snuvad på sin lilla morgonpromenad.
Jag är less på snön. Jag brukade aldrig vara less på snön när jag bodde i Kiruna, eller jo, när den ramlade ner i mitten eller slutet av maj, men inte annars. Jag tror att det kan bero på 2 saker. Då hade jag inte två barn som jag skulle skyffla omkring – och – i Kiruna vet de att det kommer att snöa på vintern, de är förberedda, snöröjningen funkar! Där är inte hela vintern ett undantagstillstånd.
Vi trodde att Astrid skulle gå tidigt. Roger trodde innan jul. Nu är det februari och hon verkar helt ointresserad av att gå. Alvar sprang omkring med sin gåvagn, Astrid rör den knappt. Jag undrar om hon någonsin kommer att gå. Det är så mycket lättare med ett barn som kan gå själv. Ju mer självständiga de är desto bättre tycker jag.
På andra sätt är hon riktigt snabb. Hon kan ta på sig strumporna själv, hon äter själv även med gaffel. Det gör knappt Alvar nu! Hon är verkligen grym på finmotoriken!
Alvar var på 4årservicen på BVC igår. Han kom tillbaka med en bok om 4åringar, den ska bli rolig att läsa. Jag har inte fått titta i den ännu. Alvar bär omkring på den för det är ju hans bok.
Jag provade ett nytt pass igår. Box. Det var väldigt roligt! Det var även väldigt jobbigt och svetten rann. Jag boxades med Jessica. Hon har nog varit proffsboxare! Jävlar vad hon slog hårt! Jag var ju helt ovan, klen som tusan, speciellt i vänster arm. Men det blir väl bättre.
När vi gick hem darrade mina armar. De kommer nog darra lite idag också. Det är fantastiskt! Jag älskar träningsvärk.
Jag börjar ångra att jag bara valde 3 pass i veckan. Nu hade 4 varit bättre. Jag har provat 5 pass och verkligen gillat 4. Nu måste jag skippa ett av dem. Eller så får jag tilläggsbetala. Vi får se hur det blir med det.
