Mimosan

Idag är det 100 dagar kvar till beräknad födelse för B#2. 100 dagar. Det känns oändligt länge, men samtidigt alldeles för snart.

Jag har bara positiva minnen av min förlossning. Visst fanns det stunder av outhärdlig smärta, men de var inte långa och de överskuggar inte den fantastiska upplevelsen. Men nu börjar jag bli orolig i alla fall. Snart kommer jag ligga där igen… Svettig och kladdig med outhärdliga smärtor. Dessutom har jag ju hakat upp mig på att jag ska föda här i Västerås. Min barnmorska på MVC är ju allt annat än trevlig.. Jag bävar för att att det ska vara likadant på förlossningen. Jag känner mig inte hemma i Västerås… Jag vill åka hem till Malmfälten och föda barn där. Känslan blir inte svagare med tiden. Jag försöker komma på lösningar så jag råkar befinna mig i Kiruna när barnet ska komma…  Jag vet att det inte är realistiskt. Jag tror dessutom att barnmorskorna på förlossningen är duktiga… Tror..

Magen växer. Kanske mest inåt. Jag har lite svårt att fälla kroppen framåt för att knyta skor… Halsbrännan är påtaglig på kvällarna. Det blir en procedur varje kväll: Kvällsyoghurt och sedan Gaviscontabletter. Ibland funkar det hela natten, ibland vaknar jag och fåt ta Novalucol på natten. Det beror lite på hur mycket onyttigheter jag stoppat i mig på kvällen. Nästäppan fortsätter. Inte såå jobbig ännu… Men det kommer väl det också. Inga känningar av foglossning dock. Ryggern funkar finfint. Jag har inte ens undulatlungor, men får däremot ordentliga sammandragningar när jag promenerar. Jag har beställt ett stödbälte som kommer att göra det bättre.

100 dagar kvar. Imorgon ska vi till MVC, Alvar och jag, och lyssna på bebisens hjärtljud…

Imorgon börjar Roger jobba igen. Hans 3 veckors semester är slut. Att säga att det har gått alldeles för fort är inte riktigt sant. Vi har hunnit vila, kramas, åka på utflykter, hälsa på vänner och göra en hel del andra grejer. Ändå känns det lite sorgligt. Sommaren är inte slut ännu, inte på långa vägar, men nu börjar vardagen igen.

Alvar börjar inte på dagis förrän den 5/8. Så vi får hitta på egna roliga grejer på dagarna. Det ska nog gå bra.

Roger och jag har kommit överrens om att han ska köra Forden till jobbet, Volvon ska vara hemma med Alvar och mig. Volvon har inte alla bekvämligheter jag är van vid. Jag är en bortskämd en… Jag är inte alls sugen på att köra stenåldersvolvon utan servostyrning och AC. Men det är smartast att jag gör det. Vi kommer nog inte att köra omkring så mycket, Roger kör ju 10 mil om dagen… Det är bäst om han kör etanolbilen.

Roger har knappt sovit alls inatt. Jag vaknade halv fyra, då låg han och läste, en stund senare vaknade jag av att han fixade fika här uppe… Han ska nog få sova en stund till på sin sista semesterdag.

Idag lämnade vi Alvar hos Farmor över dagen. Mellan 13-16.30 var vi utan Alvar. Vi åt lunch, strosade på stan och fikade. Helt utan någon som ville springa omkring!

Det var som vanligt sorgligt att lämna honom, även om det bara rör sig om några timmar.. Jag tycker fortfarande att det är tokjobbigt att lämna honom. Inte när han ska till dagis, men så här… Att lämna honom över natten skulle kännas helt galet. Vi har bestämt att vi ska åka bort över fredag-lördag någon gång, bo på hotell och grejer. Jag gruvar mig redan.

Han hade mycket att berätta när han kom hem. Farmor, BusBritt, GammelMorfar och Alvar har varit och tittat på en massa djur! Kossor, hästar, sköldpaddor (den stora åt gräs)(den lilla åt blad)… Kossorna hade viftat på svansarna, hästarna var långt borta… Han berättade en hel del..

Det bästa är att vara hans mamma.

Miloo har lugnat sig betydligt under dagen. Igår var hon fortfarande lite pipig, men idag är det mycket bättre. Hon har inte vandrat alls lika mycket… Däremot har hon sovit en hel del under dagen. Hon går ner i sovrummet och lägger sig. Det känns bättre, mycket bättre än att ha en vandrande vålnad som följer en överallt precis hela tiden.

Jag är lättad över att det värsta verkar vara över för den här gången…

Miloo hade en riktigt jobbig dag igår. Hon gick mest omkring och jämrade sig. Löpningen blir bara värre och värre för varje gång, jag ser att hon lider av det mer.

Igår kväll var det nästan outhärdligt för oss alla. Roger och jag försökte kolla på TV, det var svårt. Miloo vandrade runt oavbrutet. Ibland satte hon sig ner bredvid någon av oss och gav oss en bedjande blick, men det är inget vi kan göra. Hon bara fortsatte vandra och pipa, lägga sig ner och pipa, fortsätta vandra och pipa lite till.

Hon fick bada i Mälaren igår igen. Vi vågar inte släppa henne här i Skultuna för då smiter hon iväg på friarstråt, men på Öster Mälarstrand är hon inte hemma, där smiter hon inte. Det blåste rejält igår. Vågorna var riktigt höga, men Miloo verkade mest tycka att det var spännande. Hon simmade en tur i alla fall.

Jag bävade för att natten skulle bli lika jobbig som kvällen. Att hon skulle fortsätta sitt eviga vandrande och pipande… men… så fort jag kom ner och la mig i sängen la hon sig på mattan bredvid Rogers säng och somnade. Helt tyst har det varit i natt.

Jag hoppas så att det här eländet snart ska vara över. Jag önskar verkligen att hundar kom i klimakteriet.

Snart ska vi åka till Babyland i Barkarby och kolla på en vagn. Vagnen vi ska kolla på finns inte här i Västerås. Då är det tur att det inte är så långt till ett ställe där den finns. Jag ringde igår och kollade så den säkert fanns inne…

Solen skiner. Det kommer att bli en varm dag igen.

Miloo är i slutskedet av sin löpperiod. Hon är sexuellt frustrerad och totalt desperat. Hon börjar joddla när hon ser en annan hund, även om den hunden är 100 meter bort.

Vi har precis varit ute på SLK. Vi mötte en liten pudelkille… Miloo blev tokig, jämrade sig nästan och vek undan svansen.

Ojoj…

Miloo smiter aldrig! Eller. En gång smet hon från mig i hjortonskogen… Hon kom tillbaka efter 45 minuter, lerig och skamsen. Hon kan gå hem om hon blir rädd, men hon brukar verkligen inte smita ifrån oss, smita hemifrån.

Imorse släppte Roger som vanligt ut Miloo på morgonkissen. Miloo smet. Direkt stack hon. Roger gick runt och ropade och visslade - inte en skymt av henne. Han kom tillbaka hem, hörde en hund skälla nere i parken och gick ner dit.

Ingen Miloo. Han pratade med några hundägare, ingen hade sett henne.

Då återstod bara att ringa polisen då. Jag satte mig ner vid köksbordet, telefonkö… I samma ögonblick som mitt samtal kopplas fram ser jag Miloo komma lunkande på andra sidan kanalen. Det blev ingen anmälan. Miloo kom hemknallande skamsen, svansen och huvudet så lågt hon kunde. Direkt ner i sovrummet och i sin korg.

Jag antar att det börjar närma sig parningsdagarna i löpet. Roger sa att hon nog tänkte att det kunde vara sista chansen i livet till att få något… Jag hoppas och tror att hon inte fick det.

Det är något med vatten. Stora vatten menar jag då. Sjöar, hav och älvar. Åar kan funka de med.

Vi åkte ner till Mälarens strand idag. Till en hundbadplats. Det var inte meningen att vi skulle hitta just en hundbadplats. Alvar ville titta på båtar och Jolleklubben hade träning. Alvar och Pappa tittade på alla de små båtarna och Miloo badade och simmade och badade om.

Mamman njöt av närheten till vattnet. Det blåste rätt bra idag. Rakt mot mig slog vågorna. Jag satt och blundade, kände på blåsten och dofterna av vattnet… Det var varmt - jag frös inte trots att det friskade på ordentligt.

När vi åkte hem kände jag mig ny på något sätt. Nysoven, nytvättad eller nymediterad. Alldeles härlig. Det är något med vatten. Det ger mig ro i själen och ny energi. Vatten är fantastiskt.