Det är halt idag. En tunn ishinna täcker hela vägen. Hala vägar är inte bra för människor med instabila knän. Jag är livrädd för att jag ska ramla, jag spänner mig och stapplar fram. En litet felhalk och mitt knä kan hoppa sönder och vara trasigt i en vecka. Just att spänna sig och stappla brukar inte vara en effektiv metod för att inte ramla.
Jag har önskat mig ett par Icebug i present av min make. Vi får se om han gillar mig så mycket…
Jag hade en kompis. Hon fick barn. Hon hade träffat en bekant ute på stan, den bekanta frågade var barnet var varpå min kompis sa argt: HON SITTER VÄL INTE FAST I MIG! Barnet var hemma med sin pappa, och min kompis betonade att hennes sambo var fullt kompetent att ta hand om sitt barn. Jag tror inte att den bekanta väntade sig ett sådant svar. Jag tror att den bekanta frågade för att hon velat träffa barnet.
För några veckor sedan var Astrid på ett årskontroll med vaccinering. Samtidigt som hon skulle vaccineras hade jag en tid hos barnmorskan. När jag satt inne i barnmorskans rum hörde jag att Astrid skrek och började gråta. Jag uttryckte en viss oro och sa nog att det brände till lite i mammahjärtat varpå barnmorskan försäkrade mig om att Astrids pappa kan ta hand om det där.
Det fanns aldrig något tvivel i mig att Roger klarar av att ta hand om Astrid, att han, precis lika bra som jag, kan trösta henne, krama henne och få henne att känna sig trygg. Det var inte det jag oroade mig för. Jag oroade mig för mitt barn, mitt barn som hade ont, mitt barn som var ledset. Mitt barn satt i ett annat rum och var ledsen och jag ville vara där. Jag ville vara där tillsammans med Roger. Jag hade inte tänkt rusa in och rycka Astrid ur hans armar.
Det finns många kvinnor som är defensiva. Som poängterar hur bra det går att vara utan sitt barn, hur snabbt de kan gå tillbaka till arbetet, att pappor visst kan vara hemma med sina barn – även den första tiden. Det är jag säker på att de kan. Jag tror inte att omsorgen om barn sitter rotat i en människas kön.
Ändå kan jag inte låta bli att fundera på varför man vill ha barn om man vill gå tillbaka till arbetet så fort. Varför vill man ha barn om man sätter dem i förskolan vid ett års ålder och har dem där ibland mer än 8 timmar om dagen.. Då spelar det ingen roll om man är kvinna eller man. Ser man sitt föräldraskap som ett straff och barnen som ett hinder i karriären kanske man inte skulle valt livet med barn.
När jag var till kärlkirurgen i augusti trodde han att jag skulle få tid för operation någon gång i slutet av januari eller början på februari. Igår kom kallelsen. Den 7/12 ska jag operera bort mina åderbråck. Det är min andra operation. Det var 15 år sedan jag gjorde den första. Då var jag 20 år. Det såg inte lika illa ut den gången som det gör nu.
Doktorn jag var hos betonade flera gånger hur bra det vore om jag kunde gå ner i vikt innan operationen. Det skulle bli bättre på många olika sätt. Jag har gått ner. Men jag hade hoppats hinna gå ner mycket mer. Jag ringde och frågade om jag borde skjuta på operationen, men de tyckte att jag varit duktig och får fortsätta gå ner fram tills och efter operationen.
Bara jag blir frisk någon gång!!
Tredje veckan. Fortfarande sjuk.
Jag fick penicillin utskrivet igår, det och cortisonspray till näsan. Bihålorna känns lite mindre fulla. Det sprängvärker inte längre, jag har slutat att snyta ut blodblandat var – och det är ju skönt.
Jag är fruktansvärt trött. Ont i huvudet. Ont i kroppen, men mest trött.
Det blev ju inte roligare för att Astrid inte somnade förrän klockan 02.30.
Igår blev det rekord. Ögon, öron och bihåleinflammation. Det ekar i mitt vänstra öra, mitt vänstra öga gick inte att öppna förrän jag hade tvättat rent det, och hela högra sidan bultar nå djävulskt, speciellt när jag ligger ner.
Jag blev rädd igår. Trodde att jag skulle bli döv.
Jag som är jag-tar-banne-mig-inte-penicillin-om-jag-inte-är-nära-döden, börjar faktiskt överväga att gå till läkaren. Jag ska nog ringa 1177. Det var tråkigt för en vecka sedan, det är inte roligare nu.
Vitlök i öronen. En vitlök på smörgåsen till frukost. C-vitamin, Sinova. Jag kanske ska göra en drink? Ingefära, vitlök, chili, citron och honung… Det lättade upp senast.
Det här har varit världens längsta vecka. Det känns lätt så när man är sjuk och väntar på att bli frisk. I går på kvällen tappade jag både smak och luktsinne. Det är aldrig roligt. Jag hade heller ingen konjak att lätta upp stämningen bihålorna med så det var bara att dricka sitt smaklösa te och se glad ut.
Natten har varit lika trälig som föregående nätter. Varför måste det alltid jävla till sig på kvällarna?
Alvar fick vara hemma från Förskolan idag. Astrid kräktes i morse. Nu kom det inget mer av den varan, men jag vill inte riskera att bli den som smittar ner hela förskolan med magsjuka!
Roger kommer snart hem från jobbet. Han kommer alltid lite tidigare på fredagar och det är skönt.
Imorgon blir det Västerås. Jag ska köpa kläder till Astrid och så ska vi fika med Farmor. Hoppas att det inte regnar. Jag tippar på att det kommer att regna.
Efter en bra dag är Astrid nu jättesnorig igen. Hon har sovit ryckigt i natt, gnällt mycket. När vi (Roger var in flest gånger) varit in till henne har det inte varit svårt att förstå varför hon har svårt att somna. Det bubblar i näsan och rosslar redigt i halsen. Vi har gett henne nässpray och försökt palla upp under hennes huvud, vilket spelar väldigt liten roll eftersom hon ändå ligger på mage med huvudet inborrat i täcket i fotändan…
Jag mår sämre idag än jag gjorde igår, så det blev ingen långpromenad idag. Det är bara att vänta tills jag mår bra igen.
Jag drack konjak igår. När smaken och lukten varit borta i en timme, när varken nässpray eller snytningar hjälpte tog jag konjak och det klarnade nästan på en gång! Konjaken är tyvärr slut nu. Det kanske får inhandlas ny. Roger klagade och sa att vi kunde köpa något godare den här gången, men fasiken, medicin är väl sällan gott?
Andra veckan med förkylning.
Innan förkylningen gick jag en långpromenad varje morgon. Jag hade fått in vanan och att hoppa över det kändes inte troligt.
Sedan blev jag förkyld. Trött och orkeslös. Orkade knappt runt kvarteret med Miloo. Orkeslösheten fick samsas med paniken. Jag känner all kondition och all eventuell viktminskning bara försvinna. Varje kväll har jag tänkt att jag ska gå imorgon, imorgon ska jag vara nog frisk. Efter en natt med väldigt lite sömn, VMguld i dregling och maratonsnytningar har jag känt mig mer än trött på morgonen och en rask promenad har känts helt uteslutet.
Det galna är att när jag inte får motionera försvinner även motivationen att äta bra. Jag har varit bra på det där, i början riktigt hård, under senaste månaden har jag ätit snask på helgen. Nu kan jag ta mig en pepparkaka mitt på dagen på en tisdag! För någon som är smal och som inte ska gå ner a hell of a lot spelar det mindre roll, men jag som ska gå ner 25% av min nuvarande kroppsvikt får inte tillåta mig sådant. Jag har ju egentligen inget att skylla på. Det är ju jag som brister i min… självdisciplin.
Idag tänkte jag att en lugn promenad i Ransta skulle jag nog orka med. Jag slog följe med en mamma från Alvars förskola som skulle gå den långa svängen över åkrarna. Jag skulle inte följa med. Men så gjorde jag det ändå! Det gick bra att gå, vi gick ganska sakta. När jag kom hem var jag riktigt glad! Mest glad över att jag klarat det.
Jag hoppas att jag klarar det imorgon också! Jag har tänkt ignorera förkylningen, glömma bort att den finns. Jag hoppas att det funkar.
Sedan 1992-93 har jag försökt spara mitt hår långt. Att jag varken passar i långt hår eller bör har det för att jag får utslag i hårbotten är en annan femma. I min drömvärld har jag långt jämnlångt hår.
Nu är det 2009 och jag är inte en endaste bit närmare målet. Längre bort än jag var för 2 månader sedan, betydligt längre än jag var för ett år sedan.
Just nu ser jag riktigt bedrövlig ut. Jag vill inte ens beskriva det jag har på huvudet som en frisyr. Det ser bara ut som ett svårt misslyckande. Jag vill inte se ut så här.
Då och då med rätt ojämna mellanrum har jag rakat bort allt hår och börjat om på nytt. Jag funderar på att göra det i kväll. Trots min fåfänga strävan efter långt hår har jag aldrig sett på mitt hår som någon nödvändighet. Jag har aldrig sörjt det när jag har rakat bort det, kanske ångrat mig lite när jag nått Monchichistadiet… Men även det stadiet går över. Det kan vara dags nu.
Roger är tillbaka på jobbet, lite av hostan har han kvar, men annars är han så gott som frisk. Jag är fortfarande inte på bättringsvägen. Eller kanske.. Jag har i alla fall sovit mer i natt. I går natt sov jag i ryckiga 20 minuterspass på grund av att jag var tvungen att andas med munnen och sova på rygg. Jag sover aldrig på rygg annars, inte ens som gravid.
I natt har jag sovit, vaknat, snutit mig, druckit vatten, tagit nässpray och en halstablett. När jag la mig kunde jag knappt svälja. Det känns lite bättre nu. Det klickar i mina öron och spränger i mina bihålor. Fan vad jag klagar! Det är verkligen irriterande att vara sjuk. Jag orkar precis ta mig fram och tillbaka till dagis. Jag är verkligen gnällig.
Astrid är inte heller härlig. Hon har ögoninflammation och är jättesnuvig. Jag ska nog ringa till läkaren idag. Vi får väl se om man får en tid eller om vaccineringen gör det helt kört. Astrid sover mycket nu. Hon är uppe en liten stund men snart vill hon sova igen.
