Vänta vänta vänta.

Varje morgon vaknar jag med ett litet ryck. Det första jag gör är att kolla telefonen. Jag drömmer om ett sms där det står att bebisen har kommit eller att de i alla fall är på väg till Gällivare. Om min väntan är jobbig vill jag inte ens veta hur föräldrarna väntar, hur mamman väntar och längtar efter att bebisen ska flytta ut ur hennes mage.

KOM NU BEBIS!

Total utmattning.

Igår när vi gick hem från förskolan följde Alvars bästis Pontus med oss. Pontus och Alvar lekte, åt mellanmål och tittade på barntv. Efter några timmar tyckte jag att det började bli dags att följa med Pontus hem. Väl där tyckte Pontus mamma att vi skulle komma in och titta lite – så vi gjorde det och stannade där i 2 timmar till.

Alvar var fruktansvärt trött när vi började gå hemåt. Det är ingen lång väg men jag trodde inte han skulle orka gå. Jag fick ringa till Roger som kom och mötte oss med en vagn. Alvar grät av trötthet.

Som den fulmamma jag är mutade jag honom med godis och barntv för att samla ihop lite ork till att äta. Mina fulknep lyckades. Han la sig i vanlig tid efter 2 timmars slappande i soffan.

När jag försökte väcka honom i morse var det helt kört. Det fanns inte ett uns energi i den killen. Han grät fram att han ville vara hemma med mig idag. Såklart fick han det. Idag blir det en tv/filmdag. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Idag behöver han vila.

 

Socialt liv.

När vi flyttade till Västerås dog mitt sociala liv. De mänskliga kontakter jag hade i verkligheten utanför familjen var personalen på Alvars förskola och sporadiska träffar med något barn och förälder som också hängde där.

Det har väl aldrig varit varken lätt eller roligt att känna sig helt isolerad och ensam. Jag ångrade att vi flyttade till Västerås – smart att flytta till en stad som typ ingen flyttar till. Ibland har folk frågat ”Men VARFÖR flyttade du till Västerås??” Jag kan ju bara säga att om Roger inte varit härifrån hade vi aldrig bott i Västmanland.

Förra vintern var riktigt jobbig. Jag var på väg att lämna allt och flytta hem till Kiruna igen. Jag vantrivdes fruktansvärt och ensamheten gjorde sitt till.

I juli flyttade vi hit. Nu är det december och jag har redan lärt känna fler männsiskor här än jag någonsin gjorde i Västerås. Jag gillar att bo här. Det känns som om det blir bra.

Båge.

I nästan alla tvättstugor jag använt har det alltid funnits en informationslapp om att man ska använda tvättpåse när man tvättar behåar med bygel. Jag har tvättat många sådana behåar i mina dagar men det har aldrig hänt någon olycka i tvättmaskinen – förrän nu, när jag har en egen tvättmaskin vars reparationer jag måste betala själv.

För någon kväll sedan förde tvättmaskinen ett ohyggligt liv när den centrifugerade. Det berodde på att den malde ner en metallbygel i smådelar. Roger har plockat ur 5 bitar ur pumphuset. Lite drygt halva bågen. De andra bitarna kan ha åkt ut med sköljvattnet eller så ligger de kvar där inne någonstans.

Minnen.

När jag går motionsspåret träffar jag ofta en äldre man. Han är nog i 80+  åldern och han går spåret med gamla bambustavar. Vi stannar ofta och pratar en stund. Han påminner mig otroligt mycket om min morfar. Han ser lika spänstig ut som min morfar.

Han har fått mig att tänka mycket på hur det var när jag var liten. Min morfar följde mig till skolan varje dag.Han gjorde skidspår runt bredvid huset där vi bodde. Han uppmuntrade oss alltid att åka skidor och skridskor. Jag kan fortfarande inte riktigt bära axelväska utan att tänka på att han inte alls gillade det, man skulle man bära ryggsäck. Jag tänker på honom varje gång jag tar av mig skorna utan att knyta upp dem, när jag klöser på fingrarna, med andra ord rätt ofta. Det var många år sedan min Morfar dog. Jag tänker fortfarande på honom flera gånger i veckan. Jag  saknar honom.

En kväll kunde jag inte somna för att jag låg och tänkte på en visa som mina föräldrar brukade sjunga, i stämmor. Jag vill höra den igen. Jag började tänka på somrar i stugan, på äventyrliga skidfärder, med plastpåsar i pjäxorna åkandes på halvsunkiga isar.

Det har plötsligt slagit mig att jag aldrig kommer att uppleva det igen. Vi kommer aldrig vara i stugan bara vi, Mamma, Pappa, Kicki och jag. Den tiden är för evigt förbi och det gör mig olycklig. Jag längtar till den tiden. Jag vill vara där, hälsa på där, inte stanna – bara hälsa på.

Skräck.

Imorgon ska jag in till Västerås. Jag ska till min familjeläkare och ta blodprover inför min operation. Barnen ska jag lämna hos Farmor. Jag måste erkänna att jag börjar bli lite rädd för människor. Människor = smitta. Jag hade tänkt åka iväg till bland annat IKEA och köpa lite julpynt men jag tror att jag avstår.

Alvar ska vaccineras mot influensan på lördag. Då ska vi alltså in till Västerås igen. Till familjeläkaren igen! Och vad finns det hos läkaren? Jo en massa sjuka människor. Men i och för sig så är det ju öppet enbart för vaccination av barn…

Jag har vänt totalt inför vaccinationen. Jag är rädd att barnen ska få den. Efter det som hände med Annas son (s0m jag skrev om igår), även om inte det var  influensan, skrämde mig ännu mer. Mest rädd är jag för Astrid ska få den, men även för Alvar. Att jag ska få den skrämmer mig inte så mycket – förutom att jag ska vara sjuk igen! Jag är rätt less på att vara sjuk.

Dessutom får jag inte vara sjuk när jag ska operera mig.

Jul.

Att jag älskar julen är varken en hemlighet eller en överdrift. Jag ÄLSKAR julen. Jag har alltid gjort det, även om jag måste medge att barndomens julmagi avtagit under åren. Nu när jag har barn får jag uppleva magin genom barnen.

Alvar har börjat fatta det där med jul. Vi pratade om det på väg till förskolan. Jag nämnde julpynt, han pratade om granen, jag pratade om julklappar och han utbrister. ”Och så ska det snöa också!” Jag drömmer om det. Snö till jul. Tyvärr verkar det inte ens vara en självklarhet i Kiruna.

Det är ett tag kvar tills första advent. Jag vet faktiskt inte om jag kan hålla  mig. Jag börjar nog byta gardiner snart. Det känns som om jag inte gjort annat än byta gardiner sedan vi flyttade hit.

Vi ska fira jul hemma i år. Det var länge sedan. Farmor kommer hit och sover över till juldagen. Det ska bli mysigt.

Varje år säger jag att jag ska börja med julmaten i tid. Jag gör aldrig det. Vi hade nog ingen julmat alls förra julen. I år ska jag börja i tid! Banne mig.

…

En väns son ligger inne på sjukuset med skyhög feber. Han hade feberkramper igår. Jag vet inte om det är influensan. Otäckt är det i alla fall. De är i mina tankar mest hela tiden.

Alvar ska vaccineras mot influensan på lördag. Astrid kan inte vaccineras då eftersom hon fått sina 1årsvaccinationer den 27:e oktober och måste då vänta några dagar till innan hon kan vaccineras… jag hade helst sett att hon fick vaccinet nu.

 

 

Internet.

Jag läser många bloggar om dagen. Jag håller koll på mina vänner på Facebook. Jag tycker att internet är fantastiskt och jag skulle aldrig vilja vara utan det. När mitt bredband inte funkade på 20 dagar höll jag på att gå åt.

För några veckor sedan gick jag på en rejäl nit. Jag började spela Café World på Facebook. Fy! Jag satt där, kanske inte timmar i streck, men timmar i alla fall. Jag ställde till och med alarm för att komma i håg när det var dags att servera min Pot Roast. Det var inte det värsta. Jag fick min svärmor att servera en rätt medan jag var på föräldramöte och hon var den 3e jag frågade!

Igår fick jag nog. Jag började känna mig jagad till slut. Helt galet att ett spel kan få sådana konsekvenser! Så är det när man är hemma varje dag. När man inte har något jobb. Då vår man skaffa sig andra tider att passa.

Idag slog jag på datorn 15.30 i stället för 07.00. Jag har hunnit med massor av saker idag! Jag har fortfarande inte tittat till mitt café. Skönt.

Sedan vi flyttade hit har vi nästan slutat titta på TV. Jag har kollat på True Blood på fredagar. Roger kollar  på Sportspegeln på söndagar. Sedan blir det något försök till i veckan. Och vi har ofantligt många kanaler! Helt outnyttjade. TVn är aldrig på när barnen är vakna. Det är inte för att vi tycker att TV är dåligt eller moraliskt förkastligt eller något. Jag tycker att TV är ett utmärkt sätt att slappna av – rensa hjärnan.  Men det blir aldrig av.

I våras, eller var det i somras, var jag helt säker på att jag hade bröstcancer. Det var inte cancer, det var den ena mjölkkörteln som var större än den andra. I några dagar var jag helt säker på att jag skulle dö. När jag var till läkaren lovade jag honom och migsjälv att sluta titta på Grey´s Anatomy. Just den serien gjorde mig extremt nojig. Den var verkligen inte bra för mig. Det var ungefär lika bra som att läsa läkarlexikonet. Jag hade alla sjukdomar… Men, i onsdags kollade jag. Jag hade TVbrist och tänkte att jag nog skulle klara det. Jag märkte att magin släppt. Jag var ointresserad.

Nu har True Blood säsongsuppehåll. Vad tusan ska jag kolla på då?

Icebug.

Det är halt idag. En tunn ishinna täcker hela vägen. Hala vägar är inte bra för människor med instabila knän. Jag är livrädd för att jag ska ramla, jag spänner mig och stapplar fram. En litet felhalk och mitt knä kan hoppa sönder och vara trasigt i en vecka. Just att spänna sig och stappla brukar inte vara en effektiv metod för att inte ramla.

Jag har önskat mig ett par Icebug i present av min make. Vi får se om han gillar mig så mycket…