Oväntat.

Klockan 10  i förmiddags hade jag ett möte med AF och FK hos FK här i Västerås. Jag hade förberett mig, eldad på ilskan och frustrationen. Jag var beredd på att vara spydig, arg och ledsen. Vad jag inte var förberedd på var att damerna jag pratade med var … helt okej! De läste vad Försäkringsläkaren i Kiruna skrivit och tyckte liksom jag att det var inkonsekvent för att inte säga motsägelsefullt. De ansåg att jag visst borde få arbetsrehabilitering, att jag skulle sjukpenning för oktober månad. De var helt på min sida.

När mötet var avslutat skulle min nya handläggare ringa till min gamla handläggare i Kiruna och berätta vad vi kommit fram till idag.

Jag ser ljust på framtiden igen.

Det enda mörkret är….

…. att, när jag pratade med handläggaren i Kiruna förra veckan bröt jag ju ihop av ledsamhet, ilska och frustration. Jag stortjöt ju som bara den i telefonen. Och… efter hon hade gett mig beskedet att jag inte skulle få varken pengar eller arbetsrehabilitering, när jag gråter så jag knappt kan få fram ett vettigt ord, då, då frågar hon: ”Jaa, och hur är det annars då?” Jag blev nog ännu tystare då.. Hur kan man fråga det? Hur kall är man då? Hur oempatisk?

Ja, och, för ungefär en timme sedan missade jag ett samtal på min mobil. Jag vågade inte lyssna av telefonsvararen ens. Roger lyssnade och berättade att det var min handläggare i Kiruna som ville att skulle ringa upp. Men jag gjorde aldrig det. Jag vill fan inte prata med henne igen. Jag är feg. Men jag vill faktiskt inte.

Jag hoppas att jag får ett brev istället, eller, att min nya handläggare ringer.

Stora kontraster…

Okej, det är inte bara guld och gröna skogar att bo i lägenhet. Jag erkänner! Jag har upptäckt det efter två månader.

Det är helt fantastiskt att ta promenader runt omkring i stan, på dagen, på kvällen, se staden från olika håll, i olika ljus. Ån är vacker, Mälaren är fin, det finns fina parker, fantastiska hus – egentligen finns det hur mycket som helst att titta på.

Det tar ungefär en kvart att promenera ner till stan. På vägen går man över Djäkneberget , som är fint det med.

Jag har lidit av enorm stadsbrist, flärdbrist, fönstershoppingsbrist, take-away-kaffebrist… Ja brist på allt som finns i en stad. Nu har jag det! En kvart hemmifrån!

Men…. Nu kommer mennet.

Det är inte så praktiskt att bo i ett höghus mitt i stan när man har en Alvar… Han är nyfiken, vill vara ute och undersöka… Jag tycker att det är ganska läskigt i vårt hood så jag vill inte hänga i lekparken bredvid huset. Det känns inte tryggt. Vi vågar inte ha våra grejer i förrådet i källaren, jo, vissa, kassar med böcker, gamla mattor och sådant, men inte Rogers förstärkare och skivspelare… De har vi kört hem till Maud. Jag skulle aldrig ha barnvagnen där, eller i cykelrummet… Nope, den står på balkongen, det gör cyklarna också.

Så, okej, det är spännande och härligt att bo i stan, men det känns onödigt jobbigt och inte så tryggt.

Vi bor nog kvar här ett tag till till. Det blir inte ett hastköp till. Nejnej, den här gången ska vi kolla allt! Och alla våra krav ska vara uppfyllda innan vi köper ett nytt hus. Men visst, i en inte alltför avlägsen framtid kommer vi nog att bo i ett hus på landet, på landet inte alltför långt från stan… Så man kan åka in och flanera… lite då och då.

Ett livstecken.

I torsdags fick jag ett sms från min mamma. Det är första gången sedan jag bad att få vara ifred. Det är ju bra att de har respekterat det, men det känns som de gav upp väldigt lätt. Jag vet jag vet, jag är aldrig nöjd. Såklart känner jag mig bortvald, oönskad och ratad och det svider i hjärtat. Jag ville få dem att tänka, tänka på om det verkligen var värt det. Micke mot mig. Det var nog värt det. Jag undrar hur dålig jag måste vara för att vara sämre än honom… Kanske lika älskad som en mördarsnigel….?

Så ömklig som det låter är jag verkligen inte. Jag har slutat bli arg, jag tycker att det är sorgligt. Men vafan! Så kan det gå! Jag har ju min egen familj nu! Och en ny släkt! Jag mår bättre än på länge – det är inte synd om mig på något sätt! Jag vet att jag inte är sämre än honom! Jag gillar migsjälv mer än jag gillar honom. Det räcker nästan det!

 Och… ? Vad ville hon då min mamma? Hon ville ha ett kort på Alvar. Hon kanske får ett i julklapp. Alvars första dagiskort!

En helg utan internet.

Inget internet på hela helgen. Öken!

Varför fanns det datorer innan det fanns INTERNET? Jag undrar? Vad gjorde man innan det fanns internet? Var hittade man information? Hur höll man kontakten med sina vänner? Hmmm… Känns avlägset det där – livet innan internet…

Nya vänner.

I lördags var vi i Ransta. Hos Rogers gamla kompis Roger och min frisör tillika nya vän Kicki. De bor i en fint litet hus i Ransta. Vi skulle äta lunch där var det tänkt. Vi kom vid halv 11 och jag tror vi åkte hem vid 4tiden. Vi hade döanstrevligt! Supernajsa människor! Jag blev helt kär i Ransta! Jag vill å bo i ett hus på landet!

Doktorbesök nummer 3.

Miloo är skendräktig. Hon har slickat sönder de nedersta bröstvårtorna. Hon har fått sår på magen. Vi märkte det igår. Det såg så hemskt ut! Så attans hemskt. Jag blev nästan rädd. Jag blev orolig. ”Tratten” slängde vi när vi flyttade från Kiruna. Ingen tratt, slickig hund. Hmm…? Det slutade att hon fick sova i ett par av mina strumpbyxor. ”Fötterna ” var bortklippta, men… Hon såg för tokig ut! Jag drog upp dem så högt i ”midjan” jag kunde, drog ett band runt magen och så gick vi och la oss. Hon gick och la sig bredvid min säng, där har hon legat hela natten. Jag vaknade vid något tillfälle av att hon försökte att komma åt att slicka, som tur var hann jag vakna och stoppa henne. En gång under natten fick vi stiga upp och dra upp byxorna.

Nu har vi varit hos veterinären. Det kommer mjölk ut min hund. Hon är skendräktig på riktig. De tog ett blodprov också, för att utesluta juverinflammation. Ingen inflammation! Wohoo!

Hon ligger här på mattan, bredvid skrivbordet. Tratt på huvudet. Förnedrad, olycklig och sorglig. Hon ser så… förtryckt ut. Min stackars vovve. Hon ska ha tratten i två veckor. Hon får medicin för skendräktigheten och för såren på magen. Jag hoppas att hon snart ska vara sitt vanliga härliga jag.

Innan vi åkte till veteriäner duschade jag henne. Höstduschen har fått vänta länge i år. Men, efter 2 dagars ihärdigt rullande på leriga gräsmattor, 3 veckors löp och detta eviga slickande…. bestämde jag att det var dags. Dusch och torkning! Jag har världens fluffigaste hund!

2 doktorsbesök.

Igår. Alvar: Testikeln har fortfarande inte kommit ner i pungen. Nu är det klart. Det blir operation. Inte roligt att vara mamma när ens lille son skall ligga på operationsbordet. Jag skälver vid blotta tanken. Annars var det finnemang med Alvar. Vi pratade lite om hans mjölkintolerans, doktorn påpekade kanske 25 gånger att: Små barn är inte laktosintoleranta – de är oftast känsliga mot proteinet i mjölken. Jaja! Hemma använder vi inte så mycket mejeriprodukter i maten, och när vi gör det har det gått bra. Det är egentligen bara ren komjölk i glas och välling han har reagerat på. Så, vi ska prova att ge honom grejer med mjölk och se hur det går.

Idag: Jag. 3 saker skulle jag prata med doktorn om: 1. Mitt knä, det som med ytterst ojämna mellanrum blir ledset och strejkar som knä. Han klämde, bände, böjde och… ja… allt man kan göra med en knä. Han antog att det kunde vara menisken. Och, eftersom jag inte är elitidrottare gör man inga direkta ingrepp. Sjukgymnastik däremot föreslog han. Så, det ska jag allt fixa. 2. Åderbråcken. De är fula som fan! Som fan verkligen, jag ryggar tillbaka när jag ser migsjälv i spegeln, jag, som har dem på kroppen. Han kollade och tyckte att ja, det såg ju faktiskt för taskigt ut. Kirurgen i Kiruna ville att jag skulle försöka gå ner i vikt innan jag operarade, men, det är lättare sagt än gjort. De har blivit så stora och bubbliga att byxorna skaver på dem när jag är ute och går. Dessutom värker de, de sticks och kliar. Jag vill inte gå och träna på offentlig lokal, jag vägrar att visa mig utan kläder med de där benen. Och nu, när de blivit så stora att de skaver mot byxorna är det inte ens roligt att promenera längre sträckor. Doktorn förstod, han skrev en remiss till kirurgen. 3. Eksemen i fejset. De har kommit på senare tid. De är inte stora, de gör inte så mycket väsen av sig. Och, nej, de går inte att göra något åt. Han kunde erbjuda antibiotika. Men det tackade jag vänligt men bestämt nej till.

Jag är nöjd med mitt läkarbesök. Jag fick svar på mina frågor, och en remiss till kirurgen! Tjohej!

Harmoni.

Kvällspromenaden med Miloo kan vara både en förbannelse och en välsignelse. Ikväll var den det senare.

Det är lagom kallt ute, så kallt att jag tog på mig Svalbardjackan (jackan Roger fick av sin arbetsgivare när han jobbade på en satellitstation på Svalbard)(och ja, den är varm) och de skönaste skorna, drog ner baskern över öronen och begav mig ut. Jag bestämmer sällan hur långt jag ska gå, det får visa sig efter vägen. Ikväll blev promenaden 3278 steg lång. Mörkret har lagt sig över staden, eftersom vi bor på ett berg, eller i alla fall på en kulle – har man en fin utsikt över stan.

Jag, Miloo och PJ Harvey. Harmoni.

Ett beslut.

Efter beslutet att jag inte får någon arbetsrehabilitering har jag tagit ett beslut. Jag ska ta hand om mig själv. Det får fanimej vara nog nu. Jag ska söka ett jobb, på egen hand. Jag ska söka deltidsjobb, strukturerad arbetsplats, inte för stressigt.

Jag har den senaste tiden funderat på det här med mina psykiska problem. Det känns ibland som om det har blivit en ond cirkel. Som att jag inte kan förvänta mig mer av mig, för att jag tänker på att jag har de psykiska problemen.

En gång när jag gick i DBTterapi, bestämde jag mig för att jag skulle klara det, jag skulle bryta mina elakartade tankebanor. Om inget annat fungerade skulle jag låtsas, förställa mig att det fungerade, byta ut de negativa tankebanorna mot positiva. Det lyckades. Terapin fungerade väldigt bra. Jag blev stark, slutade skära mig, slutade få panikångest. De verktygen jag lärde mig under terapin använder jag så gott som varje dag.

Jag tänker göra det igen. Jag ska bryta med det här livet. Det kanske fungerar, det kanske inte gör det. Men jag ska försöka. På mitt eget sätt. Jag vill inte vara på den här platsen i livet längre. Jag ska göra allt i min makt för att det ska bli bra.

Arbetsrehabilitering.

Idag kom samtalet som jag väntat på så länge, som jag längtat efter ännu längre. Jag har väntat på besked om att jag ska få arbetsrehabilitering, att jag ska få hjälp med att fixa en praktikplats, en relativt skyddad verkstad så jag kan återfå någon slags självförtroende, att jag också kan få ett jobb.

Det blev inte alls som jag tänkte mig. Kvinnan som ringde från Försäkringskassan meddelade att nej, det blir ingen arbetsrehabilitering för mig. De har tagit ett beslut, jag är inte berättigad sjukpenning och inte heller får jag någon rehabilitering. Det kändes verkligen som att få en smäll rakt i ansiktet! Jag har längtat, kämpat, gjort allt i min makt för att jag skall kunna komma tillbaka in i arbetslivet! Jag vill inget hellre än att ha ett jobb. Men, nej. Det är bättre att jag kör hårt på en egen hand, går in i väggen och blir sjukskriven igen. Jepp och jaha! Det känns ju verkligen som en långsiktig lösning.

Jag bröt ihop där, mitt i telefonsamtalet med kvinnan från Försäkringskassan. Jag strogrät och kunde knappt prata. Jag känner mig så sviken, så ledsen och så arg. Jag som vill! Men jag ska inte få.

Att de sedan ringer dagen innan jag skulle ha fått pengar och meddelar att jag får inga pengar, det känns ju ännu bättre. Ingen a-kassa kommer jag inte heller få, för jag anmälde mig ju aldrig som arbetssökande eftersom jag träffade en läkare som tyckte att jag borde få arbetsrehabilitering och att det var bäst för alla parter om jag var sjukskriven den första tiden.