2 doktorsbesök.
26 oktober 2007Igår. Alvar: Testikeln har fortfarande inte kommit ner i pungen. Nu är det klart. Det blir operation. Inte roligt att vara mamma när ens lille son skall ligga på operationsbordet. Jag skälver vid blotta tanken. Annars var det finnemang med Alvar. Vi pratade lite om hans mjölkintolerans, doktorn påpekade kanske 25 gånger att: Små barn är inte laktosintoleranta – de är oftast känsliga mot proteinet i mjölken. Jaja! Hemma använder vi inte så mycket mejeriprodukter i maten, och när vi gör det har det gått bra. Det är egentligen bara ren komjölk i glas och välling han har reagerat på. Så, vi ska prova att ge honom grejer med mjölk och se hur det går.
Idag: Jag. 3 saker skulle jag prata med doktorn om: 1. Mitt knä, det som med ytterst ojämna mellanrum blir ledset och strejkar som knä. Han klämde, bände, böjde och… ja… allt man kan göra med en knä. Han antog att det kunde vara menisken. Och, eftersom jag inte är elitidrottare gör man inga direkta ingrepp. Sjukgymnastik däremot föreslog han. Så, det ska jag allt fixa. 2. Åderbråcken. De är fula som fan! Som fan verkligen, jag ryggar tillbaka när jag ser migsjälv i spegeln, jag, som har dem på kroppen. Han kollade och tyckte att ja, det såg ju faktiskt för taskigt ut. Kirurgen i Kiruna ville att jag skulle försöka gå ner i vikt innan jag operarade, men, det är lättare sagt än gjort. De har blivit så stora och bubbliga att byxorna skaver på dem när jag är ute och går. Dessutom värker de, de sticks och kliar. Jag vill inte gå och träna på offentlig lokal, jag vägrar att visa mig utan kläder med de där benen. Och nu, när de blivit så stora att de skaver mot byxorna är det inte ens roligt att promenera längre sträckor. Doktorn förstod, han skrev en remiss till kirurgen. 3. Eksemen i fejset. De har kommit på senare tid. De är inte stora, de gör inte så mycket väsen av sig. Och, nej, de går inte att göra något åt. Han kunde erbjuda antibiotika. Men det tackade jag vänligt men bestämt nej till.
Jag är nöjd med mitt läkarbesök. Jag fick svar på mina frågor, och en remiss till kirurgen! Tjohej!
Uj uj! Man lägger sig hellre själv på bordet än att skicka upp en liten :-S
Alla gånger. Fy och usch!
Intressant det där med att små barn inte är laktosintoleranta. Här har de sagt att små barn mycket väl kan vara laktosintoleranta och då är det inte de ”vanliga” primärvårdsläkarna, utan barnläkare med erfarenhet som sagt det. Undrar hur de definierar ”små barn”… Det måste ju vara det som skiljer åt! Undrar när det där laktasenzymet i magen tar sitt pick och pack och slutar… *hmm* Hoppas att allt går vägen med ingreppen i alla fall och för den delen att ni ska slippa vänta alltför länge på dem!
Halkade in här grnom Pippi. Trodde att duslutat skriva ”öppen” blogg, så jag har inte hälsat på sen du la ner bloggagratis.
Men nu hittade jag hit igen och läste ikapp. Det låter som att flytten var en mycket bra grej. Gläder mig. Med tanke på allt som hänt sendess med din syster känns det som att Kiruna är en infekterad böld…människorna där alltså. Tråkigt med din syster. Jätteråkigt!!! Vilket dilemma. Måste grävt ett hål i ditt hjärta.
Men släkten därnere verkar kännas genuint trevlig. Skulle det vara så för mig, att jag flyttade från min egen släkt som var komplicerad och hade dålig social kompetens, och kom till mannens som var tvärtom, då skulle jag inte känna mig hemma. Jag skulle slå bakut och ´börja förrsvara min egen. Sakna dem trots allt och bli bortstött från det trevliga. Distansera mig. Jag tycker du är så okomplicerad som bara kan ta emot hans släkt på det sätt du gör. Att du inte blivit så skadad av det knepigare, nedbrytande umgänget med din egen släkt som du är van vid. Du måste vara väldigt harmonisk i dig själv, trots allt. Det är en gåva du ska vara rädd om tror jag.
Hoppas din syster klarar att vända skutan och om inte att hon sticker nästa gång och då på riktigt!
Ha det så bra!
Ett tag slutade jag att skriva ”öppen” blogg, sedan hittade jag WordPress, där man kan lösenordsskydda vissa inlägg, perfekt!
Det känns hur bra som helst att ha flyttat från Kiruna. Saknar min bästis dock…
Jag har ju hängt med Rogers släkt ett par år nu, men, det klickade nog direkt vi träffades. Kanske inte med alla, men med de jag har pratat mer med.
Jag drömmer om att min syster ska resa sig ur skiten, men det känns ytterst otroligt, just nu i alla fall.
Ha det så bra du med.