Hon var mänskligare idag, min själsöverläkare. Det känns ganska lyxigt att få gå hos överläkaren.
Idag började jag gråta under mitt besök. Jag vet inte vad det är med mig. Jag brukar kunna vara kall. Eller… inte så otroligt känslosam som jag varit senaste tiden (nej, jag är inte gravid). Det är konstigt det där.
Det gick i alla fall bra hos doktorn. Jag ska förmodligen byta medicin till Litium. Det känns skrämmande men samtidigt bra. Det är ju den mest beprövade medicinen för folk som är bipolära. Så, jag fick ta blodprov innan jag åkte hem.
Sjukskriven tills den 31/1-08. Jag hoppas att jag har hunnit börja arbetsrehabiliteringen då.
Jag bad om att få en ”pratkontakt”. Jag var redan uppsatt på en väntelista. Bra. Jag frågade om det fanns någon patientgrupp, det fanns det. Men, jag är lite kluven inför att träffa andra bipolära. Jag vill träffa sådana som det gått bra för, sådana som har ett jobb, ett fungerande liv. Jag vill helst inte se de som varit sjukskrivna sedan 1987. Det skulle bara göra mig ledsen.
Ikväll har jag sett mina problem ur ett annat perspektiv. Jag tycker att det är orättvist att jag har ”fått” den här sjukdomen. Jag önskar mig ett ”normalt” liv. Men trots allt vet jag att jag kommer att vakna imorgon. Jag kan i alla fall styra lite över mitt liv. Jag har ingen livshotande kroppslig sjukdom som kan ta livet av mig. Mina problem blev lite mindre…
