Mimosan

Bara för ett år sedan hade inte livet sett ut som det gör idag. Jag har funnit en harmoni i livet. Det går inte som en berg-och-dalbana längre. Topparna är inte lika höga, dalarna inte lika djupa, känslorna inte lika svallande. Jag fungerar på ett sätt som jag länge trott att “normala” människor fungerar. Jag tror att det är så här “vanliga” människor lever.

Vi pratade om det idag, Roger och jag. Han har alltid fått vara en motpol till min hysteri och min känslostyrka. Han har varit en superstofil och en broms utan dess like. Jag har blivit frusterad, arg, förbannat och till slut manisk. Jag har satsat 100% på allt jag företagit mig, i en vecka eller så, sedan har jag sett något nytt som jag velat satsa på. Han har hållit mig kvar på marken när jag försökt flyga iväg med alla krafter.

Jag har lagt märke till att det inte är så längre. Roger kommer med initiativ, han kan vara riktigt “på”! Det är en ovan roll för honom. Men min nyfunna stabilitet och måttfullhet har gjort honom mer fri och flexibel. Det är skönt för oss båda. Vi har inte riktigt lagt märke till förändringen medan den har pågått, men nu ser vi den och trivs finfint med den nya ordningen. Det går riktigt bra det här.