Jag har mansskräck. Jag tror att alla män är potentiella mördare/våldtäktsmän. Det verkar i alla fall så.
Idag var min lilla familj och jag i Kvarnbackaparken här alldeles bredvid. Den ligger rätt isolerat från bebyggelse, det är ingen som hör om du skriker…
Vi var alldeles ensamma där. Vi hade en liten filt på gräset, vi fikade lite, Miloo letade efter godis som Alvar och jag gömt… Allt var som alldeles härligt. Tills… en ensam man, rätt gammal, kommer gående emot oss. Han går ganska sakta. Han ser lite förvirrad ut. Jag blir alldeles kall av skräck. Jag är övertygad om att det minst hemska som kan hända är att han är en blottare. Vi sitter kvar en stund. Han kommer närmare och ställer sig och tittat konfunderat på ett träd… En lång stund står han där. Jag bestämmer att utflykten är slut. Jag börjar plocka ihop och försöker få Alvar och Miloo att gå åt samma håll…. Vi går, jag går ganska fort, det är rätt långt tills man kommer ut i civilisationen igen. Hela tiden vänder jag mig om och kollar om han kommer efter oss. Det gör han inte. När vi till slut kommer ut på stora vägen kan jag andas ut.
Mannen kanske var en trädskådare… Jag vet inte, men jag antar att det är fullt möjligt att han inte var en snuskgubbe som ville något ont.
Jag blir alltid så där! Jätterädd. Inte för alla. Inte för hundägare, de får befinna sig på de mest konstiga platser på de mest udda tiderna på dygnet. Kvinnor är jag inte heller så rädd för, eller ungdomsgäng… Men ensamma män som uppträder suspekt… De är jag livrädd för.


