Hundpromenörer.

Jag har rätt ofta dåligt samvete för att jag inte aktiverar Miloo tillräckligt, att jag inte kramas med henne nog ofta, att hon inte får vara ute tillräckligt ofta eller tillräckligt länge.

Idag när vi var ute kom det en bil och parkerade efter vår promenadväg. Ur klev en man och ut kom en hund skjuten som ur en kanon! Den hade spring i benen! Oj vad glad den var!! Mannen och hunden gick in 20-30 meter längs vägen sedan stannade de. Innan Miloo och jag passerat dem hade de gått tillbaka till bilen och åkt vidare. Jag tror de kan ha varit ute i 5 minuter.

Ibland har jag varit så trött att Miloo bara fått vara ute på tomten. Då har jag extremt dåligt samvete! Då har Roger fått kompensera för det med en extra lång, rolig promenad när han kommit hem.

Jag är ingen toppenhundägare. Miloo har det rätt trist rätt ofta. Jag kunde aktivera henne mer, vi kunde träna något… Men jag har inte den orken. Jag erkänner det. Jag är inte alls stolt över det. Jag försöker göra livet drägligt för henne. Vissa dagar går det bra, andra dagar är det sämre.

Modern?

Nu har jag kört vår Volvo 460 i några veckor. 3 dagar i veckan, 6 mil om dagen. Vår bil är från 1991. Inte så gammal som den känns. Min mamma har en Toyota från 1984, den känns betydligt mer modern. Volvo känns lite efter.

Min syster hade en Opel förr, och den var också yngre än mammas Toyota. Men huga, den kändes till och med äldre än vår Volvo. Att det kan vara sådan skillnad. Det är verkligen skillnad.

Idag var sista dagen jag körde Volvon till och från dagis. Vi har hunnit bli kompisar under de här veckorna. Riktigt bra kompisar, trots hjulet som låter som en helikopter… Jag har börjat gilla Volvon! Nu är vår kärlekssaga slut. Från och med på tisdag blir det promenad till och från dagis. Det kommer att göra alla i familjen glada. Kanske speciellt Miloo!

Är slutet verkligen nära?

Hur många gånger det senaste året har jag packat ner alla mina saker för att flytta dem? Bryggare-Svärmor-Pettersberg-Skultuna-Skallberget. Det blir 4:e gången på ungefär ett år. Det är ett under att vi har några saker kvar. Men, det försvinner ju grejer varje gång. Snart får vi plats i en ark. Kanske.

Jag är hemma ensam och försöker packa och vila i om vartannat. Det går ganska bra tycker jag. Jag funderar på att ge mig på mina skrivbordslådor nu, men det kan nog vara en bra idé att betala månadens räkningar först.

Alla köksskåp utom ett är tomt nu. Det sista innehåller porslinet vi ska äta på idag och imorgon, teet och mina vitaminer. Det börjar bli riktigt tomt.

Alla kastruller, stekpannor och grytor är nedpackade. Det blir ingen mat lagad här idag. Inte imorgon heller.

Imorgon är Roger ledig. Alvar ska vara med Farmor. Roger och jag ska packa det sista, städa det sista och vänta på att Peter kommer med lastbilen så vi kan börja fylla den. Vi hoppas kunna stuva det allra mesta innan lördag. På lördag kommer Sophie och Stefan och Stefan får hjälpa Roger med de möbler jag inte kan hjälpa honom med. Sedan bär det av.

Alvar klagar, många av hans leksaker (klädnyporna, hans platsbestick, kritorna…) är borta. Han vill leka med dem! Han har en hel del leksaker kvar framme – så det går ingen nöd på honom.

Pust.

Fin.

Jag var till frisören igår. Jag lät någon annan än Kicki eller Roger klippa mig. Jag var rädd, men det gick bra. Kicki stod ju bredvid så hon som klippte mig fick ju hjälp och tips under tiden. Tjejen som klippte mig är frisörlärling. Hon var jätteduktig och jag är väldigt nöjd.

Jag såg ut som ett troll när jag kom dit. Nu har jag en frisyr igen. Samma som innan, det blir alltid samma som innan. Jag har fastnat.

Det låg en stor hög med hår på golvet när hon var klar. Jag kände mig ett kilo lättare.

Det är fantastiskt att gå till frisören.

Studera eller ej.

Jag var på inskrivning igår. När jag sökte kursen stod det att den skulle börja den 27/10, men igår fick jag veta att den börjar omdelbart.

Jag hade räknat med att studera under min föräldraledighet. Jag tror nämligen inte att det är tillåtet att studera under en sjukskrivning.

Nu sitter jag här och är obeslutsam. Det blev en helt annan grej när det började redan nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Jag ska försöka ta reda på om man får studera och vara sjukskriven, sedan får jag gå vidare därifrån.

Fick precis veta att det inte går att vara sjukskriven på heltid och studera på halvtid. Jag måste i sådana fall vara halvt sjukskriven.

Så – nepp. Ingen tyska den här gången heller. En ABFkurs kanske kan vara något.

Inskrivning och sjukskrivning.

Jag fick en förlängd sjukskrivning från min psykdoktor idag. Vi får allt se vad FK har att säga om det, nej skulle jag tippa på. Jag kommer inte att chansa. Jag kommer att anmäla mig som arbetssökande på måndag.

Idag ska jag på inskrivning på Högskolan. Spännande så det förslår. Jag är alldeles nervös. Parkering måste jag hitta också.

Glader.

Knät känns bra idag! Alvar klättrade på mina ben igår och då började det göra ont igen. Men idag är det bra! Vi har varit ute på promenad och det gick kalasbra! Miloo har till och med badat magen!

Min mage gör inte heller speciellt ont idag. Hurrej!

Nu ska jag hämta Alvar.

Vänliga Västmanland.

Vi var och åt hamburgare igår. Jag kunde inte undgå att höra en man när han beställde sin mat. Han var oförskämd och direkt otrevlig med tjejen som tog emot hans beställning.

Det är inte första gången jag stött på riktigt otrevliga människor här i Västerås. Generellt sett verkar det vara normalt. Man ska som vara otrevlig. Mot alla. Jag är van vid att man kallpratar och är så trevlig man kan när man till exempel handlar i en butik. Här funkar det inte alls så! Till och med de som arbetar i butiken kostar på sig att vara otrevliga mot sina kunder. Jag har aldrig sett det någon annanstans. Jag har funderat på vad det beror på… Är Västeråsare olyckligare än andra? Är de argare? Är de dåligt uppfostrade? Tycker de att de skojar? Jag förstår verkligen inte. Trist som attan är det i alla fall.

Jag var in och letade efter en parfym i en av parfymbutikerna i stan. Damen som ”betjänade” mig såg ut ungefär som hon var på en begravning. Hon var så sur! Hon sa inte ett ord i onödan, och orden som kom ut var på inget sätt trevliga. Jag gör alltid mitt yttersta för att vara glad, tillmötesgående och trevlig, men här verkar man inte ha något för det.

Jag undrar vem som kom på Vänliga Västmanland? Någon med bristande självinsikt skulle jag tippa på.

Tokig tant.

En av mina grannar, inte en av de närmaste – är ganska tokig.

När Sophie var här och hälsade på i somras hade hon parkerat sin bil utanför tantens hus. När vi skulle säga hejdå till sophie stod Miloo på gräsmattan och tanten bankade på fönstret. Hade inte Sophie varit där och förklarat hade jag inte ens fattat vad hon menade med det. Sophies förslag var att hundjäveln inte skulle stå på tantens gräsmatta. Fruktansvärt fånigt tycker jag, Miloo avsöndrar inte något frätande som förstör det kommunala bostadsbolagets gräsmatta, hon sprutar varken kiss eller bajs, hon väger inte så mycket att det blir avtryck i gräset. Nej, efteråt märktes det nog inte att hon hade stått där.

Sedan dess har jag varit noga med att inte låta Miloo gå på gräset. Det är inte en sådan stor uppoffring. Miloo kan gå på vägkanten. Men, i förrgår kväll fick hon inte det heller. Vi gick på gatan, en halvmeter från gräsmattan och kärringen bankar på fönstret. Jag skrattar lite för mig själv och tänker att tanten nog inte är riktigt klok.

Jag såg henne genom köksfönstret, som inte vetter mot gatan. Tänkte att nu kommer hon nog att kolla, och jajamensan, det gjorde hon. Fönstrena mot gatan har alltid persiennerna nere så man ser inte i vilket fönster hon är.

Jag berättade för Roger när vi kom hem. Han, som redan är rätt irriterad på livet som det är just nu, tyckte nog att tanten borde skärpa sig och föreslog att jag skulle visa fulfingret nästa gång det hände. Hon har aldrig bankat på fönstret när Roger och Miloo går förbi. Kanske för att han ser så arg ut?

Fånig tant hur som helst.

Namn.

Jag är ju nästan säker på att det är en pojkbebis i min mage och ifall det är det har vi många namn att välja mellan.

Men chansen finns ju att det är en flicka. Men vad ska flickan heta?? Jag vet inte. Vi har hårda krav. Riktigt hårda. Det blir inte så många namn som slinker igenom vårt fina nät… Hon kommer nog att få heta…. Flicka!

Mamma har försökt med att man inte kan hitta på namn i förväg, man ser vad barnet heter när man träffar det. Det hade ju kunnat sluta hur illa som helst… En Lydia? Eller Alexis kanske? Nej nej. Det är inget för mig.