Är det här trots?

Jag är ingen förespråkare av fri uppfostran. Jag gillar till och med ordet uppfostra. Jag tar min uppgift på fullt Alvar. Det är jag och Alvars pappa som är huvuduppfostrarna, det är vi som skall forma honom till en fungerande människa, det är vi som ska se till att han blir en bra person, en lycklig kille. En kille som respekterar andra, som har självrespekt och som tycker om sig själv.

Hittills kan jag väl inte säga att det har varit någon kamp direkt. Han har oftast velat samma saker som vi, precis som Miloo verkar vilja.

Nu börjar ett humör komma fram. En vilja att prova vad som händer om man inte gör som mamma och pappa säger, om man gör precis tvärt om… Vad händer då? Han provar att boxas lite, inte hårt, men han provar, han försöker göra det svårt för oss att ta på honom kläderna.. Skrika i trapphuset, inte hålla handen när vi går över gatan… Smågrejer.

Vi håller stenhårt på våra regler! Vi har alltid en enad front. Ibland känner jag mig löjligt hård, men det känns som om det är nu eller aldrig.

Jag har ungefär 0 i tålamod nu. Det är inte roligt att jävlas med den här mamman nu. Repressalierna blir hårda.

Tur att jag får en kram ibland… Annars hade jag nog befarat att jag var för hård.

Det kanske är det här som är trotsåldern? Förmodligen.