Egentid.

När jag fick Alvar hånade jag föräldrar som pratade om vikten av egentid. Jag tänkte: ”Men fel att inte skaffa barn då om man vill vara för sig själv!”

Nu fattar jag. Alvar har pratat oavbrutet från det han vaknade imorse. När Roger kom hem tog jag en långpromenad med Miloo. När jag kom in med Miloo tog jag bilen och susade iväg till IKEA. En LACKhylla skulle inhandlas. Jag skulle egentligen ha någon slags julbelysning också, men hittade ingen. Jag hann en sväng på Lindex också – köpte lite najsa tjejkläder till StorAstrid.

Egentid. Tid att lyssna på mina egna tankar, eller tystnaden, eller Fix You skithögt i bilen… Egentid i nästan 2 timmar. Alldeles underbart.

Skräck.

Vid de mest löjliga tillfällen saknar jag min syster. Jag satt och lyssnade på radion idag. De spelade Pet Shop Boys. Då kom jag och tänka på Kicki. Gamla Kicki – Kicki som hon var I.M.

Jag kan sitta i tankar, kolla på TV och helst plötsligt komma på att det är på riktigt. Hon är gift med honom – trots allt. Det är som dödsångest. Jag kan inte riktigt inse att det är sant.

Av alla män i hela världen var hon tvungen att träffa honom.

Fyhelvetesjävlaskit.

Pampers VS Libero.

Olles mamma och pappa kom hit med ett jättepack med blöjor, Libero – som Olle växt ur. Vi tackade såklart, blöjor är dyra grejer!

När Alvar var i magen hade redan bestämt att vi skulle ha Liberoblöjor på honom. Inte äckelPampers. Jag hade också bestämt att vi skulle köpa välling från Semper, inte från mördarNestlé.

Tji fick ju jag. Han blev röd i stjärten av Libero och spydde satan av Semper. Så, det blev ju Pampers och Nestlé. Några gånger har jag provat att köpa Libero, men vi har alltid blivit besvikna.

Så även denna gång. Innan vi började använda blöjorna vi fick av Olle hade vi Pampers, de är små, tunna och smidiga. Liberoblöjorna känns som kraftpapper om man jämför! De är tjocka och styva. Astrid blir inte röd i stjärten av dem, så de funkar ju, men de är ack så otympliga! Ännu värre blir det när det har hamnat något i dem, då blir de ännu styvare.

Så – jag känner på mig att Astrid kommer att bli en Pampers och Nestléunge hon också…

Bästa köpet!

Jag har köpt en regnoverall till Alvar. Den är fruktansvärt bra! Här nere är det ofta blaskväder, blött och regnigt så den är kanonbra! Idag smälter all snö bort. Det är +7 grader och snorhalt. Vi tog bilen till Föris. Innan Alvar klev in i bilen hann han lägga sig i en vattenpöl…

Bamsekalsongerna.

Vi har inte kört så hårt med toaletträningen med Alvar. Jag tänker att det får ta den tid det tar, han får visa intresse så kanske det går smidigt. De senaste dagarna har intresset för toaletten ökat och det är ju bra.

Nu på morgonen har han gått omkring med sina Bamsekalsonger på sig. Men, det hände en kissolycka så det var inte så lång stund.

Jag ser fram emot när han börjar gå på toaletten… Men, vi jäktar inte.

Skillnaden?

I 3 dagar har jag tagit sådana yoghurtshots med mycket magbakterier i. Jag har fortfarande en ytterst instabil mage. Den låter jättehögt och den är ganska ond, men där stannar det. Jag har inget akut toalettbehov, jag rapar inte död och föruttnelse. Kan det vara shotsen som gör skillnaden? Jag blev tipsad om dem, att de skulle hjälpa. Innan har jag alltid kört med ProViva. Men de här har väl högre koncentration av bakterier kan jag tänka. Det är skönt i alla fall, att slippa vara helt trasig i magen.

Namnsdag.

Astrid fick just ett sms från Sofia som grattade henne på hennes första namnsdag. Jag grattar också. Grattis på namnsdagen Astrid.

Klart?

Det kan vara färdigammat för mig nu. Vätskebrist och ingen mat har inte direkt varit gynnsamt för mjölkproduktionen. Jag har inte ammat Astrid sedan igår kväll och brösten gör inte alls ont… Jag hade ju tänkt sluta… Det kanske är nu. Det gick lite snabbare än jag tänkt.

Ta hand om mig.

Efter 2 dagar utan mat, två dagar med vätskebrist och ont i magen har jag kommit till den slutsatsen att jag måste börja ta hand om migsjälv.

Idag har jag ätit lunch! Jag undrar när jag gjorde det senast.

Kanske är det slut nu.

Jag har insett att vår vardag är för jobbig. Jag har försökt komma på lösningar till vad det är som ska förändras för att det ska bli bättre.

Idag när vi skulle ge oss av mot förskolan märkte jag det tydligt.

Jag kan inte säga: Nu ska vi klä på oss och gå till föris, för Miloo kan inte höra de orden, för då blir hon hypernervös, börjar springa omkring och skälla och yla. Jag måste stänga in henne i vårt sovrum medan Alvar och jag klär på oss tyst tyst. Hon märker såklart ändå och sitter och låter i vårt sovrum. Stressmoment 1.

Jag får ta ner allt i omgångar. Alvar går ner först, sätter sig i trappan och väntar. Jag bär ner vagnen, sedan hämtar jag Astrid och Miloo. Miloo blir helt galen, skäller som en galning och hoppar omkring nere i trapphuset. Stressmoment 2.

Vi försöker promenera till Förskolan. Miloo stannar precis hela tiden, vänder sig och drar skithårt bakåt. Vår nya vagn är lätt och tippar nästan när hon drar som hårdast. Stressmoment 3.

Vi måste planera vår promenadväg efter Miloos alla rädslor. Hon hatar: tunnlar, broar, mycket bilar, smala vägar, mycket folk. Vi måste antingen över en smal bro eller över en rondellbro, där drar hon blir helt galen och drar nästan omkull mig och vagnen. Stressmoment 4.

Väl framme vidd förskolan måste jag binda henne så långt bort att hon inte ser mig, ser hon mig blir hon helt galen och skäller precis hela tiden. Idag märkte jag att det inte spelar någon roll om hon inte ser mig, hon hörde Alvar och mig prata och då var det kört. Hon skäller så det ekar bland husen. Stressmoment 5.

På väg hem är jag så less och arg att inget känns kul. Jag är fruktansvärt arg på Miloo, mitt tålamod är slut. Min dag har precis börjat och jag är jättetrött.

Miloo kan inte heller åka bil, då skäller hon skithögt hela vägen. Förr skällde hon när man närmade sig ett mål hon kände igen, nu skäller hon hela vägen.

Det är såklart inte hennes fel att det har blivit så här. Hon har ju alltid varit nervös, men skälligheten och nervositeten har ökat för varje år. Jag märker nu att en stor del av vår tid går till att planera runt hennes nojjor och hennes problem. Det börjar bli för jobbigt.

Miloo fyller 10 år nästa år. Hon är för gammal, jag kan inte ge bort henne till någon annan. Jag ser nog ingen annan lösning än att hon får avsluta sitt liv. När jag tänker på det börjar jag gråta. Hon är mitt första barn, min tjej. Men det liv hon lever nu är inget bra hundliv. Hon får den tid som hon måste få, men bara den. Vi har inte tid att aktivera henne, göra roliga saker med henne. Ett barn tar mycket tid, 2 barn tar dubbelt så mycket tid. Alvar kräver dubbelt så mycket uppmärksamhet sedan Astrid kom. Det blir inte mycket kvar till Miloo.

Det är bara jag som kan ta beslutet, det är ett fruktansvärt beslut att ta. Jag bävar för dagen vi åker till veterinären. Jag tror att den dagen kommer snart.