Mina hormoner är igång igen. Jag är på ett sorgligt humör, ett varierande humör. Jag grät nyss. Övertygad om att Roger inte tycker om mig. Jag vet att han tycker om mig.
Jag pratade med en vän idag. Hon berättade att ett par hon känner har brutit upp, har gjort slut. Det är sorgligt, extra sorgligt tycker jag att det är för att de har ett barn. Jag känner flera mammor som inte är tillsammans med sina barns fäder. De klarar sig säkert alldeles utmärkt. Jag är imponerad av deras styrka och deras ork. Jag känner mig lite klen som klagar fast jag alltid har någon att dela ansvaret med. Jag tror att livet som ensamstående förälder är ett hårt liv. Jag tänker på den mamman, hon vars liv förändrats så… Hon ska kanske dela vårdnaden – kanske ska barnet vara hos pappan en del av tiden, hon ska ta alla beslut i vardagen när barnet är hos henne. Det är ett stort ansvar… jag bävar lite av tanken.
Mina hormoner rasar i kroppen. Jag är extra mottaglig för yttre påverkan. Min empatiska sida blir så stor. Jag blir kärlekskrank och lättrörd. Men också lättirriterad. Det är nog bra att Alvar sover hos farmor.
Hormonerna. Egentligen är det väl hormonerna som styr den här världen…?
