Mimosan

Vi har haft en produktiv dag Alvar och jag. Vi har gjort leklera och lekt med den, vi har målat med vattenfärger, bakat semlebullar och äppelbullar, vi har gjort ugnsbakade rotfrukter… Riktig lunch blev det, riktig middag, det känns bra. Jag får lite dåligt samvete av korv och makaroner eller pulvermos och fiskpinnar. Jag vill gärna göra riktig mat. Att Alvar sedan inte åt det minsta av middagen skyller jag på att han åt så mycket mellanmål och så mycket paprika innan maten.

Astrid har fortfarande feber. Den håller sig kring 39,2. Hon sover mycket, men vaknar med jämna mellanrum och äter. Hon äter faktiskt väldigt bra. Hon har till och med suttit i babysittern några gånger idag… Men hon ser verkligen inte frisk ut. Under natten vaknade hon då och då och var riktigt arg, hon spottade väl ut nappen för att hon var täppt i näsan och sedan var hon arg för att hon inte hade nappen… Så det blev en repa med saltlösning – näsfrida och näsdroppar… Sedan sov hon lugnt i flera timmar. Jag antar att det kan bli samma procedur i natt.

Pappan kom hem och var så trött. Fredagen är den tröttaste dagen i hela veckan. Och kanske den kvällen med högst förväntningar. Ikväll blir det nog inte mycket gjort. Jag har varit ute med Miloo, det var glashalt. Nu kommer den tiden när det tinar på dagen och fryser på på kvällen, den värsta tiden för oss med instabila knän.

Innan jag bestämde mig för att våga åka till Kiruna med 2 små barn tänkte jag på allt som kunde gå fel.

*Alvar kunde vara på sitt mest retsamma humör.

*Astrid kunde skrika hela tiden.

*Alvar kunde springa bort.

*Astrid kunde få jätteont i öronen.

*Jag kunde tappa kontrollen och börja tokskrika!

En massa jobbiga saker kunde lätt ha hänt, men det gjorde inte det. Resan gick mycket över förväntan. Alvar skötte sig exemplariskt, Astrid var lite ledsen på flygbussen och sedan vid start och landning. Det var allt.

I Kiruna bodde vi hos mina föräldrar. Min lillasysters dotter har verkligen tränat upp dem! De var jättebra.. När jag flyttade hade min mamma lite småbarsskräck, hon var rädd att de skulle börja grina, bli rädda… Jag vet inte allt. Men det var som bortblåst nu och det underlättade ju mitt liv en hel del. Min pappa har alltid varit en lekfarbror och en toppenmorfar. Han gillar verkligen att vara morfar.

Trots att jag fick mycket avlastning var ju huvudansvaret mitt. Jag fick ju som vanligt hålla reda på mat och sovtider, bajs och kiss.. Precis som vanligt fast hemma hos någon annan.

En kväll var Alvar helt omöjlig. Han skulle sova NU!! Astrid var ledsen och grät, Alvar tjatade och gnällde, skrek och grinade om vartannat och ibland allt samtidigt… Då var det nära gränsen. Men annars har det gått kalasbra.

Det kan låta fånigt med jag känner ett nytt lugn, en harmoni i min mammaroll. Utmaningen gjord mig så mycket starkare och det känns riktigt bra.