Husbilder.

Nu finns några exteriörbilder på huset i bilddagboken. Interiörbilder kommer när jag har städat…

Tält.

Alvar ville bygga koja. Koja är en filt hängd över några stolar. Bättre upp sa jag! Jag slog upp mitt och min systers gamla festivaltält. Det är några år gammalt nu. Ojoj vad nostalgisk jag blev att hur det kändes och framförallt hur det luktade. Tält. Fan. Tälta. Festival. Mmm… festival.

Det var många år sedan jag var på festival. Jag längtar. Det känns lite som inget kan toppa artisturvalet på årets Arvikafestival. Jag kommer gräma mig länge över att jag inte var där.

Nu i helgen är det festival i Norberg. Roger och jag har pratat om den många gånger men det har aldrig blivit av. Jag längtar lite tills våra barn blir lite äldre så jag kan lämna bort dem några dagar och åka på festival.

Alvar tyckte inte att tältet var så spännande. När Miloo inte ville vara med honom där inne tappade han intresset rätt fort. Han säger att han och Astrid och Miloo ska sova där i natt. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Vi får besök till helgen! De kanske vill sova i mitt gamla festivaltält.

Sommar.

Förra sommaren simmade jag i en sjö 3 gånger tror jag. Den här sommaren har jag inte badat en enda gång. Jag tycker om att simma, jag tycker om att bada men jag tycker inte om att vara halvnaken.

Att jag är tjock har jag accepterat. Men åderrbråcken. Nej det går inte. Jag har försökt att hitta lösningar på problemet men det känns aldrig riktigt bra.

Kanske det här kan vara ett alternativ?

Kallt.

Jag är som bekant inte den mest varmblodiga varelsen på planeten. Jag är inte vampyrkall, men jag fryser rätt ofta. När det är mindre än 20 grader ute tar jag på mig jacka eller en tjockare tröja.

Idag sitter jag med finaste fleecetröjan på mig. Jag tror att det blivit lite varmare, men jag chansar nog inte.

Jag fick ett mejl från min kusin. Hon hade börjat fundera på om jag kanske hade något problem med sköldskörteln. Det fick mig att tänka.. jag fryser ofta, jag är väldigt ofta trött. Väldigt trött. Jag vet inte…  det fanns andra symtom som också stämde in, men det finns det ju alltid, vilken sjukdom man än kollar på… Jag ska i alla fall be min läkare att göra ordentliga tester. Jag ska snart träffa min läkare. Det ska bli intressant att höra vad han har att säga.

Ful och knäpp.

I söndags köpte  Roger en ny hårtrimmer. Alvars hår hotade med att ta över hela världen så det var dags att kapa det lite. Roger hade en trimmer innan, en som var sprucken och som då och då började tokvibrera och låta jättehögt. Jag blir rädd förr den, då kan man ju lätt föreställa sig hur rädd Alvar skulle bli.

Alvar blev trimmad först. Det krävdes film för att han skulle sitta still, men till slut var han jättefin. Han ser ut som en helt annan unge!

Medan Roger trimmade sig själv gick Miloo och jag spåret. När jag kom hem hade Roger nästan inget hår kvar! En liten lugg var allt som återstod.

Sedan var det min tur… Det var inte så här jag ville se ut!! Jag ser helt bananas ut! Jag vet inte om jag vågar gå ut. Jag har aldrig varit rädd att göra drastiska saker med mitt hår. Jag har alltid tänkt att går det åt helvete är det bara att raka av hela kalaset och börja om. Men nu vill jag inte raka bort allt! Jag är tyvärr ytterst tveksam till om jag kan se ut så här. Risken finns att jag innan sovdags idag inte har något hår alls.

Så kan det gå när man köper en ny trimmer. Det är lätt att förivra sig.

Jag ritar musik.

Alvar halvligger på bordet och ritar. Han ritar musik idag.

Trök.

Innan vi intensifierade vårt husletande hade vi bestämt att jag skulle börja plugga nu till hösten och Roger skulle vara hemma med Astrid. Men i och med att vi köpte huset kändes det mer ekonomiskt stabilt att han fortsatte jobba tills vi kommit in i de nya rutinerna.

Men jag hann söka in till skolan. Jag blev antagen, till mitt förstahandsalternativ. Idag tackade jag nej. Det var sorgligt. Jag är less på att vara hemma. Jag saknar vuxenlivet.

Men men. Till våren kanske.

Inredning.

Jag har alltid velat ha det fint hemma. Fint har nästan alltid inneburit samma sak. Nu gör det inte längre det. Dessutom har något hänt med mitt obefintliga tålamod. Jag har ett. Jag vill inte längre ha en quick fix utan kan gå omkring och känna efter i dagar..

Mitt nuvarande inredningsprojekt är vårt köksfönster. Annica och Magnus lämnade kvar en jättefin gardinstång av skogspinnar, grova sådana då. På den stången hängde en specialgjord upphängningsanordning och panelgardiner.

Jag tycker inte om långa gardiner. Jag kan acceptera panelgardiner i vissa fall men annars är jag mest en kapptjej.

Vi har inga gardiner i vardagsrummet men där ska det inte heller vara några så det rummet är klart.

Alvars sovrum har samma gardin som han haft sedan Sussi gav mig den när vi bodde på Bryggaregatan. Det är rätt otroligt att den passat i alla hans fönster. Vårt sovrum och vita rummet har samma gardiner som vi hade uppe på Skallberget… Men köket. Hmm… Vårt köksbord står parallellt med fönstret, man ska gå förbi fönstret för att komma till platserna längst in. Därför är långa gardiner uteslutna (att vi dessutom har en Huliganbebis som drar i grejer heeela tiden gör inte saken bättre). I det andra fönstret i köket, i matlagningsdelen, har vi en specialsydd hissgardin.  Den gillar jag, den ska sitta kvar. Det lutar åt hissgardin även till det andra köksfönstret. Men då måste jag göra den själv. Fönstret är 150 cm brett. Jag har hittat en enda hissgardin som har rull inte veck och den var inte 150 cm bred. Så – det lutar åt att jag får köpa tyg och pinnar och göra den själv. Hur svårt kan det vara?

Vi har en ytterst tillfällig lösning i köksfönstret nu. Enbart för att inte insynen ska bli total. Blä. Jag retar mig på det nästan hela tiden.

Mitt nästa projekt blir målning av köksstolar. Vi har 2 olika modeller, 3 av den ena och 2 av den andra. 3 är mörkbruna och 2 är träfärgade. Roger är med på att jag får måla de bruna vita, men jag ska försöka få måla de andra två vita de också.

När vi kollade på huset var jag helt inne på att måla alla trädetaljer vita, det finns en del. Jag har alltid haft mer eller mindre allmogeskräck. Den hör ihop med gillestugeångest, barrträdsäckel och bastukänsla (man kan snabbt sammanfatta det till allt som kännetecknar en klassisk 70talsvilla med trädgård). Men här funkar furudetaljerna. Resten av huset är så ljust så det skulle nog inte bli bra med bara vitt. Så allt trä får fortsätta vara träfärgat.

Barnvakt.

Tuva-Li och Twiggy har varit här nästan hela eftermiddagen. Twiggy är 6 och Tuva-Li är nog 9. Det är lätt att vara barnvakt åt så gamla barn. De behöver knappt något. De kissar själva när de är kissnödiga, de tvättar händerna utan att man behöver tjata… De säger till om de vill något. En hund och en glass och de håller sig nöjda i flera timmar. Det har varit en slapp eftermiddag för mig. Alvar blir jättelycklig när han får hänga med Tuva och Twiggy. Nu leker han tyst i sitt rum – tyst och nöjd.

Det var år sedan jag var barnvakt. En gång passade jag Matilda, när hon var typ 3 månader… någon gång var jag med Nora när hon var runt ett år. Det är skillnad att vara barnvakt till bebisar. De behöver ju konstant övervakning.

Det är bra att bo nära kompisar, det är bra att bo nära presumtiva barnvakter.

Den hårda sanningen.

Alvar är 3 år, snart 4. Jag undrar hur mycket jag ska berätta för honom. När är det till exempel dags att prata om döden?

Mina föräldrar har lärt mig att respektera allt levande. Allt från växter, träd, blommor och sådant till djur, från insekter till älgar.

Jag har lite svårt att förena respekten för allt levande och köttätande, speciellt köttätande som härstammar från köttindustrin. Jag kan förstå att man fiskar sin fisk själv, slår ihjäl den och äter upp den. Samma sak kan nog gälla för andra djur. Man behöver inte vara en ond mördare för att man jagar. Man kan göra det på ett mindre dåligt sätt. Man kan se till att onödigt lidande undviks. Djuren som simmat fritt i vattnet och sprungit omkring i skogen har inte fötts upp till att bli mat, de har levt ett liv utanför ett bås, de kan undkomma jägaren medan djuret i båset är fött till att dö. Det är en skillnad för mig.

Djur i bur är en annan grej. Jag har haft undulater under min uppväxt. Jag kan inte påstå att jag tror att de plågades hemma hos oss. De var utsläppta hela dagarna, flög omkring och var supersociala, när de gick in i buren på kvällen stängde vi den. Men de var på samma sätt som köttindustridjuren uppfödda till att bli burfåglar. Nu kanske många av de fåglarna har det bra, men jag har hört talas om fåglar som levt instängda hela livet, med en pinne att sitta på i sin bur.

Snart ska förhoppningsvis två marsvin flytta in hos oss. Marsvin lever inte heller vilt i Sverige, de är uppfödda som husdjur. Vi ska såklart göra allt för att de ska ha det bra. Men det är inte helt oproblematiskt med djur som hobby – i alla fall inte för mig som lever för att problematisera.

För någon vecka sedan stampade Alvar ihjäl en spindel och jag blev jättearg! Nu efteråt kan jag tycka att jag överreagerade. Jag poängterade i alla fall att spindeln inte hade gjort Alvar något så det var väldigt fel och dumt att stampa ihjäl den.

Jag tycker att tvestjärtarna är hur äckliga som helst, men för Alvar håller jag god min och berättar hur snälla och fina de är och han tittar fascinerat ner i brevlådan. Ibland går han dit bara för att titta på dem.

Han tittar på skalbaggar, larver, myror, flugor, maskar, sniglar på samma fascinerade sätt. Det tycker jag är bra. Jag uppmuntrar gärna det.

Igår var vi in till Västerås. I en av de stora galleriorna står ett litet akvarium som är inbyggt i inredningen. I det akvariet finns det en väldigt stor fisk. Den är så stor att den knappt kan vända. Alvar ville gärna titta på den fisken. Både Roger och jag sa att fisken nog var väldigt ledsen för att den bodde i ett så litet akvarium, att fisken nog saknade sina kompisar. Alvar funderade på det länge. Han pratade om den ledsna fisken som längtade tillbaka till havet, till sina kompisar.

Jag känner mig lite tudelad. Jag vill absolut inte att Alvar ska leva upp i villfarelsen att kött inte kommer från djur som man dödar eller att man kan stampa på alla som är mindre än en själv och har ögonen på konstiga ställen. Jag vill att han ska känna samma respekt för djur som jag fick lära mig att känna som barn. Jag vill att han ska tycka att djuren och naturen är något roligt och spännande…

Men samtidigt vill jag inte att han ska bli en bitter 5 åring som hatar hela världen. Det är svårt det där.