Vårt hus.

Vi har fått nycklarna till vårt hus. Det blir egentligen inte vårt på riktigt förrän på måndag, men eftersom vi köper huset av vad som måste vara några av världens bästa människor har vi fått nycklarna redan idag.

Vi var ut till vårt hus i eftermiddags. Vårt första lass med saker var Alvars leksaker. Han har flyttat sina uteleksaker.

När vi kom ut såg vi att de gamla ägarna har satt upp en gunga till Alvar. Innan dess hade de fyllt på med sand i sandlådan och fyllt vedförråden. De är nästan overkligt bra.

Vi tillbringade en härlig eftermiddag ute på vår altan. Alvar badade i sin lilla plaskpool, Astrid låg på (och rätt mycket bredvid) en stor filt. Roger och jag bara log.

Alvar ville inte åka tillbaka till lägenheten. ”Jag vill vara här hela dagen!” Jag ville inte heller. Men vi gjorde det ändå.

Nu längtar jag hem.

Mörka sommarnatt.

Det finns många saker med Kiruna som jag saknar. Jag saknar norrskenet mest, den mörkt blå-turkosa vinterhimlen är en annan… En sak som jag inte saknar det minsta är midnattssolen, eller midnattssolens kompis, ljust-hela-jävla-natten. Jag har faktiskt aldrig gillat det, att det är  ljust på natten. På natten ska det vara mörkt, oavsett om det är sommar eller ej.

Jag hade hunnit glömma hela midnattssolsgrejen, minnet blev rätt uppfriskat rätt snabbt när vi kom upp. Mamma och Pappa hade inga mörkläggningsgardiner heller så det var bara att knipa ihop ögonen så hårt det gick och försöka sova. Det gick sådär.

Nu är jag hemma igen. I skrivande stund sitter jag på min balkong i den mörka sommarkvällen. Det är mörkt, inte svart, men mörkt – och varmt. Det luktar varmt, varm sommar i södra sverige. Det är en underbar lukt. Kanske inte lika fantastisk som lukten av en kall höstdag i Abisko, men det ligger bra nära.

Jag är glad att jag har fått möjligheten, och att jag har tagit den, att få bo på så olika ställen… så bra, men så olika.