Idag blir min lilla Astrid 1 år. För ett år sedan hade jag precis fått min epiduralbedövning och låg och läste Vi Föräldrar medan värkarna kom och gick.
Halv två föddes Astrid. Hon kom ut i en rasande fart!
Ett år har gått med en busig bebis. I ett år har jag varit dubbelmamma. Jag undrar om ett år verkligen kan gå så fort.
Jag ser fram emot nästa år i Astrids liv.
Ett hus i Ransta såldes nyss. Helt plötsligt hade mannen i familjen ”hittat” en ny kvinna och ville skiljas. Huset var sålt på 2 veckor och tomt på en månad. Jag såg honom här för någon kväll sedan och jag kunde faktiskt inte hjälpa det, jag känner mig arg och bitter. Vadå ”hittat” en ny!? Var hittade han henne? Letade han efter henne? Varför letade han en ny när han redan hade en?
En annan sak som stör mig är ”skaffa” barn. Ungefär som skaffa plattv.. Det låter så lätt, så bekymmersfritt, så självklart. Man skaffar inte barn. Man köper dem inte på Elgiganten. Man kan inte slänga bort dem om man blir trött på dem.
Jag läser och läser och blir knappast klokare för det.
Igår läste jag en artikel i tidningen Hälsa(nr11 2009). För och nackdelar med att vaccinera/inte vaccinera. En av läkarna spekulerade i att det kanske kommer en andra våg med viruset, när det muterat och blivit mer aggressivt. Om man då haft den här mildare varianten klarar man den vågen bättre. Det låter smart. En annan läkare tacklade samma problem med att om man vaccinerar sig så räcker vaccinet förmodligen ändå över den andra vågen.
Jag blir mer och mer förvirrad. Det lutar fortfarande åt inte. Det känns lite bättre att ta den här influensan och låta kroppen slå ut den själv. Jag känner mig lite tveksam till att vaccinera mig mot något som förmodligen inte är så farligt för mig som inte tillhör riskgruppen. Dessutom vaccineras ju riskgruppen först – så då riskerar jag ju inte någon i den gruppen med att bli sjuk.
Hur sjuka blir barn? Borde jag vaccinera mig för deras skull? Faan. Jag blir inte klok.
Dessutom verkar ju vaccinationen av oss utanför riskgruppen dröja, kanske tills i slutet av januari. Då kanske vi redan varit sjuka. Jag hoppas nästan det, då slipper jag ju välja. Jag är och förblir osäker. Jag är lite rädd för ett vaccin som är snabbt framställt. Det innehåller dessutom jäkligt läskiga grejer som kvicksilver och Skvalen, ett ämne som utvinns från hajleverolja. Det ämnet ska trigga igång kroppens immunförsvar och på så sätt förstärka effekten av vaccinet… Detta ämne har man med för att det inte finns tid nog att odla fram så mycket protein från virus som behövs.. Det känns ju lagom bra. Nepp. Ett framhastat vaccin mot en influensa som för de allra flesta inte är farligare än de andra influensorna vi drabbas av.
Det har pratats rätt mycket om den nya lekparken som skulle byggas mitt inne i Västerås.
I Sala finns en JÄTTESTOR lekpark i Stadsparken. Jag har aldrig varit i en större eller finare lekpark.
Västerås är många gånger större än Sala så av någon anledning tänkte jag att när de väl slår till och bygger en lekpark inne i stan så gör de nog det ordentligt!
Min besvikelse blev rätt stor. Den var så liten och så.. torftig. Designen var både fin och annorlunda, men, nej. Dessutom tycker jag att det är rätt tokigt att bygga en lekpark och ha iinvigning den 17e oktober… Jag hoppas att de fortsätter bygget nu under vintern så de kan ha nyinvigning med en riktig lekpark till våren. Är detta allt då är det faktiskt rätt pinsamt.
Lekparken i Västerås är inte ens en bråkdel av den i Sala. Jag har absolut inte varit i varenda lekpark i Västerås så jag kan inte döma ut hela stan, men i en stad av Västerås storlek borde det finnas flera, stora lekparker centralt där människor rör sig. Det finns en på Djäkneberget också, men allvarligt talat är inte den heller mycket att hurra för.
Nu låter jag nog lätt bitter. Det är väl bra att de byggde en lekpark, även om den inte är störst eller bäst. Det är ju något istället för inget.
Idag ska vi in till Västerås. Nu blir det som ett litet äventyr istället för en vanlig dag.
Astrid ska till BVC för ettårskontroll och vaccinering och jag ska till barnmorskan och ta ut spiralen. Det var bra att vi kunde fixa det samma dag tycker jag.
För att det ska bli lite mer äventyr ska barnen och jag ta tåget till Västerås. Alvar gillar tåg, han tycker att det är spännande. Vi kommer att komma fram 45 minuter innan den första tiden så vi tänkte prova den nya lekparken! Jag har grymma förväntningar på den.
Jag kommer på mig själv med att drömma om framtiden. Inte familjens framtid utan min alldeles egna framtid. Jag har alltid sett rätt mörkt på min framtid. På grund av mitt humör, min sjukdom – alltså på mig – har uthållighet och kontinuitet inte varit ledstjärnor i mitt liv så här långt.
Ibland blir jag bitter och funderar på hur livet hade varit om jag inte varit jag… eller inte haft bi-polär sjukdom. Tänk om jag inte drabbats av depressioner som lamslagit mig totalt. Tänk om jag inte dragit igång en massa projekt för att sedan inte orkat fullfölja dem.
Tänk om brukar aldrig leda till något gott. Nu sitter jag här, 35 år, 2 barnsmamma och inget jobb att gå tillbaka till efter föräldraledigheten. Det känns stort. Det känns nästan som ett för stort åtagande. Nu är det bara jag som kan fixa det – så det är väl bara att fixa.
Jag har funderat på vad det är jag vill jobba med. Innan har jag alltid funderat på akademiska yrken eller yrken som kräver en akademisk examen. Det känns inte så viktigt nu. Jag vill ha ett jobb som jag först och främst kan behålla. Sedan får det hemskt gärna vara intressant, givande och roligt.
Jag är inte helt avogt inställd till utbildning så länge det är en yrkesutbildning.
Jag är inte heller beredd att jobba heltid. Inte så länge våra barn är små.
Det kanske är bra att drömma, drömma och förbereda sig. Jag har ju en stund på mig.
Astrid vaknade och blev, just det blev, sjuk i lördags. Igår verkade det lite bättre men idag är vi tillbaka på supersnor och rinniga röda ögon. Hon är inte som Alvar, inte som Alvar var som bebis, inte som Alvar är nu. När Alvar är sjuk går han på halvfart. Hur sjuk han än är blir han aldrig gnällig, i alla fall inte på det sättet Astrid är. När Alvar är sjuk ligger han i sängen eller i soffan och tittar på film. Då och då vill han ha något att dricka, han somnar och vaknar och ligger mest på samma ställe.
Astrid? En helt annan historia. Astrid gnäller! Hon gnäller oavbrutet. Hon kryper efter mig och gnäller, hon sitter och gnäller, hon står och gnäller. Hon gnäller! Hon gnäller HÖGT! Hon gnäller HÖGT HELA TIDEN.
Eftersom Alvar verkar vara ett Abarn av sällan skådad art så pallar jag inte med detta! Jag erkänner, jag är en 5öresmorsa som inte står pall för ett enda litet problem.
Hon sover nu. Till slut. Hon visar upp alla tecken på att hon vill sova, men hon verkar inte kunna slappna av med snoret rinnandes. Det är en klar nackdel med att vara nappberoende. Det går inte att ha napp och vara täppt i näsan.
Det blir en lång dag idag.
I går fick vi ved levererat. En lastbil kom och tippade en stor hög, ett litet berg kanske man skulle kunna säga, på vår garageuppfart. Farmor kom lägligt nog och hälsade på så Roger och jag travade ved ett bra tag. Trots vår insats var högen fortfarande rätt stor när vi slutade. Då var vedbingen mot garageväggen full.
Idag har Roger fyllt vedboden med resten. Det känns skönt. En stor lättnad. Vi var helt klara på att vi skulle tvingas köpa en luftvärmepump, men nu klarar vi oss förhoppningsvis över vintern. Det är ju så mysigt och pyssligt att elda! Jag har alltid älskat att elda och jag älskar det fortfarande. Tyvärr har det varit så varmt idag att jag inte behövt elda.
Jag sitter vid datorskåpet och datar. Roger sitter vid köksbordet och gör det samma. Det är alldeles tyst i huset. Barnen och hunden sover. Marsvinen piper till ibland, speciellt när någon närmar sig kylskåpet…
Det är skönt att bara sitta och vara tysta.
Idag har Petra varit här och hälsat på. Petra är min lillasyster. Inte av samma kött och blod men definitivt av samma själ! Ibland känns Petra som en yngre version av mig. Hon är inte det. Hon lever ett helt annorlunda liv än jag gjorde vid hennes ålder. Men vi tänker så lika. Vi peppar varandra och det känns alltid bra att träffa henne. Hon fattar saker som ingen annan – nej, ingen annan fattar. Jag behöver aldrig förklara mig. Hon förstår direkt och jag förstår henne. Jag tror att vi är själsfränder.
Petra, jag är så glad att du finns i mitt liv.
