Minnen.

När jag går motionsspåret träffar jag ofta en äldre man. Han är nog i 80+  åldern och han går spåret med gamla bambustavar. Vi stannar ofta och pratar en stund. Han påminner mig otroligt mycket om min morfar. Han ser lika spänstig ut som min morfar.

Han har fått mig att tänka mycket på hur det var när jag var liten. Min morfar följde mig till skolan varje dag.Han gjorde skidspår runt bredvid huset där vi bodde. Han uppmuntrade oss alltid att åka skidor och skridskor. Jag kan fortfarande inte riktigt bära axelväska utan att tänka på att han inte alls gillade det, man skulle man bära ryggsäck. Jag tänker på honom varje gång jag tar av mig skorna utan att knyta upp dem, när jag klöser på fingrarna, med andra ord rätt ofta. Det var många år sedan min Morfar dog. Jag tänker fortfarande på honom flera gånger i veckan. Jag  saknar honom.

En kväll kunde jag inte somna för att jag låg och tänkte på en visa som mina föräldrar brukade sjunga, i stämmor. Jag vill höra den igen. Jag började tänka på somrar i stugan, på äventyrliga skidfärder, med plastpåsar i pjäxorna åkandes på halvsunkiga isar.

Det har plötsligt slagit mig att jag aldrig kommer att uppleva det igen. Vi kommer aldrig vara i stugan bara vi, Mamma, Pappa, Kicki och jag. Den tiden är för evigt förbi och det gör mig olycklig. Jag längtar till den tiden. Jag vill vara där, hälsa på där, inte stanna – bara hälsa på.

Skräck.

Imorgon ska jag in till Västerås. Jag ska till min familjeläkare och ta blodprover inför min operation. Barnen ska jag lämna hos Farmor. Jag måste erkänna att jag börjar bli lite rädd för människor. Människor = smitta. Jag hade tänkt åka iväg till bland annat IKEA och köpa lite julpynt men jag tror att jag avstår.

Alvar ska vaccineras mot influensan på lördag. Då ska vi alltså in till Västerås igen. Till familjeläkaren igen! Och vad finns det hos läkaren? Jo en massa sjuka människor. Men i och för sig så är det ju öppet enbart för vaccination av barn…

Jag har vänt totalt inför vaccinationen. Jag är rädd att barnen ska få den. Efter det som hände med Annas son (s0m jag skrev om igår), även om inte det var  influensan, skrämde mig ännu mer. Mest rädd är jag för Astrid ska få den, men även för Alvar. Att jag ska få den skrämmer mig inte så mycket – förutom att jag ska vara sjuk igen! Jag är rätt less på att vara sjuk.

Dessutom får jag inte vara sjuk när jag ska operera mig.

Jul.

Att jag älskar julen är varken en hemlighet eller en överdrift. Jag ÄLSKAR julen. Jag har alltid gjort det, även om jag måste medge att barndomens julmagi avtagit under åren. Nu när jag har barn får jag uppleva magin genom barnen.

Alvar har börjat fatta det där med jul. Vi pratade om det på väg till förskolan. Jag nämnde julpynt, han pratade om granen, jag pratade om julklappar och han utbrister. ”Och så ska det snöa också!” Jag drömmer om det. Snö till jul. Tyvärr verkar det inte ens vara en självklarhet i Kiruna.

Det är ett tag kvar tills första advent. Jag vet faktiskt inte om jag kan hålla  mig. Jag börjar nog byta gardiner snart. Det känns som om jag inte gjort annat än byta gardiner sedan vi flyttade hit.

Vi ska fira jul hemma i år. Det var länge sedan. Farmor kommer hit och sover över till juldagen. Det ska bli mysigt.

Varje år säger jag att jag ska börja med julmaten i tid. Jag gör aldrig det. Vi hade nog ingen julmat alls förra julen. I år ska jag börja i tid! Banne mig.

…

En väns son ligger inne på sjukuset med skyhög feber. Han hade feberkramper igår. Jag vet inte om det är influensan. Otäckt är det i alla fall. De är i mina tankar mest hela tiden.

Alvar ska vaccineras mot influensan på lördag. Astrid kan inte vaccineras då eftersom hon fått sina 1årsvaccinationer den 27:e oktober och måste då vänta några dagar till innan hon kan vaccineras… jag hade helst sett att hon fick vaccinet nu.

 

 

Internet.

Jag läser många bloggar om dagen. Jag håller koll på mina vänner på Facebook. Jag tycker att internet är fantastiskt och jag skulle aldrig vilja vara utan det. När mitt bredband inte funkade på 20 dagar höll jag på att gå åt.

För några veckor sedan gick jag på en rejäl nit. Jag började spela Café World på Facebook. Fy! Jag satt där, kanske inte timmar i streck, men timmar i alla fall. Jag ställde till och med alarm för att komma i håg när det var dags att servera min Pot Roast. Det var inte det värsta. Jag fick min svärmor att servera en rätt medan jag var på föräldramöte och hon var den 3e jag frågade!

Igår fick jag nog. Jag började känna mig jagad till slut. Helt galet att ett spel kan få sådana konsekvenser! Så är det när man är hemma varje dag. När man inte har något jobb. Då vår man skaffa sig andra tider att passa.

Idag slog jag på datorn 15.30 i stället för 07.00. Jag har hunnit med massor av saker idag! Jag har fortfarande inte tittat till mitt café. Skönt.

Sedan vi flyttade hit har vi nästan slutat titta på TV. Jag har kollat på True Blood på fredagar. Roger kollar  på Sportspegeln på söndagar. Sedan blir det något försök till i veckan. Och vi har ofantligt många kanaler! Helt outnyttjade. TVn är aldrig på när barnen är vakna. Det är inte för att vi tycker att TV är dåligt eller moraliskt förkastligt eller något. Jag tycker att TV är ett utmärkt sätt att slappna av – rensa hjärnan.  Men det blir aldrig av.

I våras, eller var det i somras, var jag helt säker på att jag hade bröstcancer. Det var inte cancer, det var den ena mjölkkörteln som var större än den andra. I några dagar var jag helt säker på att jag skulle dö. När jag var till läkaren lovade jag honom och migsjälv att sluta titta på Grey´s Anatomy. Just den serien gjorde mig extremt nojig. Den var verkligen inte bra för mig. Det var ungefär lika bra som att läsa läkarlexikonet. Jag hade alla sjukdomar… Men, i onsdags kollade jag. Jag hade TVbrist och tänkte att jag nog skulle klara det. Jag märkte att magin släppt. Jag var ointresserad.

Nu har True Blood säsongsuppehåll. Vad tusan ska jag kolla på då?

Icebug.

Det är halt idag. En tunn ishinna täcker hela vägen. Hala vägar är inte bra för människor med instabila knän. Jag är livrädd för att jag ska ramla, jag spänner mig och stapplar fram. En litet felhalk och mitt knä kan hoppa sönder och vara trasigt i en vecka. Just att spänna sig och stappla brukar inte vara en effektiv metod för att inte ramla.

Jag har önskat mig ett par Icebug i present av min make. Vi får se om han gillar mig så mycket…

Om mammor, pappor och barn.

Jag hade en kompis. Hon fick barn. Hon hade träffat en bekant ute på stan, den bekanta frågade var barnet var varpå min kompis sa argt: HON SITTER VÄL INTE FAST I MIG! Barnet var hemma med sin pappa, och min kompis betonade att hennes sambo var fullt kompetent att ta hand om sitt barn. Jag tror inte att den bekanta väntade sig ett sådant svar. Jag tror att den bekanta frågade för att hon velat träffa barnet.

För några veckor sedan var Astrid på ett årskontroll med vaccinering. Samtidigt som hon skulle vaccineras hade jag en tid hos barnmorskan. När jag satt inne i barnmorskans rum hörde jag att Astrid skrek och började gråta. Jag uttryckte en viss oro och sa nog att det brände till lite i mammahjärtat varpå barnmorskan försäkrade mig om att Astrids pappa kan ta hand om det där.

Det fanns aldrig något tvivel i mig att Roger klarar av att ta hand om Astrid, att han, precis lika bra som jag, kan trösta henne, krama henne och få henne att känna sig trygg. Det var inte det jag oroade mig för. Jag oroade mig för mitt barn, mitt barn som hade ont, mitt barn som var ledset. Mitt barn satt i ett annat rum och var ledsen och jag ville vara där. Jag ville vara där tillsammans med Roger. Jag hade inte tänkt rusa in och rycka Astrid ur hans armar.

Det finns många kvinnor som är defensiva. Som poängterar hur bra det går att vara utan sitt barn, hur snabbt de kan gå tillbaka till arbetet, att pappor visst kan vara hemma med sina barn – även den första tiden. Det är jag säker på att de kan. Jag tror inte att omsorgen om barn sitter rotat i en människas kön.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på varför man vill ha barn om man vill gå tillbaka till arbetet så fort. Varför vill man ha barn om man sätter dem i förskolan vid ett års ålder och har dem där ibland mer än 8 timmar om dagen.. Då spelar det ingen roll om man är kvinna eller man. Ser man sitt föräldraskap som ett straff och barnen som ett hinder i karriären kanske man inte skulle valt livet med barn.

Operation.

När jag var till kärlkirurgen i augusti trodde han att jag skulle få tid för operation någon gång i slutet av januari eller början på februari. Igår kom kallelsen. Den 7/12 ska jag operera bort mina åderbråck. Det är min andra operation. Det var 15 år sedan jag gjorde den första. Då var jag 20 år. Det såg inte lika illa ut den gången som det gör nu.

Doktorn jag var hos betonade flera gånger hur bra det vore om jag kunde gå ner i vikt innan operationen. Det skulle bli bättre på många olika sätt. Jag har gått ner. Men jag hade hoppats hinna gå ner mycket mer. Jag ringde och frågade om jag borde skjuta på operationen, men de tyckte att jag varit duktig och får fortsätta gå ner fram tills och efter operationen.

Bara jag blir frisk någon gång!!

Trök.

Tredje veckan. Fortfarande sjuk.

Jag fick penicillin utskrivet igår, det och cortisonspray till näsan. Bihålorna känns lite mindre fulla. Det sprängvärker inte längre, jag har slutat att snyta ut blodblandat var – och det är ju skönt.

Jag är fruktansvärt trött. Ont i huvudet. Ont i kroppen, men mest trött.

Det blev ju inte roligare för att Astrid inte somnade förrän klockan 02.30.

Vitlök.

Igår blev det rekord. Ögon, öron och bihåleinflammation. Det ekar i mitt vänstra öra, mitt vänstra öga gick inte att öppna förrän jag hade tvättat rent det, och hela högra sidan bultar nå djävulskt, speciellt när jag ligger ner.

Jag blev rädd igår. Trodde att jag skulle bli döv.

Jag som är jag-tar-banne-mig-inte-penicillin-om-jag-inte-är-nära-döden, börjar faktiskt överväga att gå till läkaren. Jag ska nog ringa 1177. Det var tråkigt för en vecka sedan, det är inte roligare nu.

Vitlök i öronen. En vitlök på smörgåsen till frukost. C-vitamin, Sinova. Jag kanske ska göra en drink? Ingefära, vitlök, chili, citron och honung… Det lättade upp senast.