Andra veckan med förkylning.
Innan förkylningen gick jag en långpromenad varje morgon. Jag hade fått in vanan och att hoppa över det kändes inte troligt.
Sedan blev jag förkyld. Trött och orkeslös. Orkade knappt runt kvarteret med Miloo. Orkeslösheten fick samsas med paniken. Jag känner all kondition och all eventuell viktminskning bara försvinna. Varje kväll har jag tänkt att jag ska gå imorgon, imorgon ska jag vara nog frisk. Efter en natt med väldigt lite sömn, VMguld i dregling och maratonsnytningar har jag känt mig mer än trött på morgonen och en rask promenad har känts helt uteslutet.
Det galna är att när jag inte får motionera försvinner även motivationen att äta bra. Jag har varit bra på det där, i början riktigt hård, under senaste månaden har jag ätit snask på helgen. Nu kan jag ta mig en pepparkaka mitt på dagen på en tisdag! För någon som är smal och som inte ska gå ner a hell of a lot spelar det mindre roll, men jag som ska gå ner 25% av min nuvarande kroppsvikt får inte tillåta mig sådant. Jag har ju egentligen inget att skylla på. Det är ju jag som brister i min… självdisciplin.
Idag tänkte jag att en lugn promenad i Ransta skulle jag nog orka med. Jag slog följe med en mamma från Alvars förskola som skulle gå den långa svängen över åkrarna. Jag skulle inte följa med. Men så gjorde jag det ändå! Det gick bra att gå, vi gick ganska sakta. När jag kom hem var jag riktigt glad! Mest glad över att jag klarat det.
Jag hoppas att jag klarar det imorgon också! Jag har tänkt ignorera förkylningen, glömma bort att den finns. Jag hoppas att det funkar.
