Om mammor, pappor och barn.
12 november 2009Jag hade en kompis. Hon fick barn. Hon hade träffat en bekant ute på stan, den bekanta frågade var barnet var varpå min kompis sa argt: HON SITTER VÄL INTE FAST I MIG! Barnet var hemma med sin pappa, och min kompis betonade att hennes sambo var fullt kompetent att ta hand om sitt barn. Jag tror inte att den bekanta väntade sig ett sådant svar. Jag tror att den bekanta frågade för att hon velat träffa barnet.
För några veckor sedan var Astrid på ett årskontroll med vaccinering. Samtidigt som hon skulle vaccineras hade jag en tid hos barnmorskan. När jag satt inne i barnmorskans rum hörde jag att Astrid skrek och började gråta. Jag uttryckte en viss oro och sa nog att det brände till lite i mammahjärtat varpå barnmorskan försäkrade mig om att Astrids pappa kan ta hand om det där.
Det fanns aldrig något tvivel i mig att Roger klarar av att ta hand om Astrid, att han, precis lika bra som jag, kan trösta henne, krama henne och få henne att känna sig trygg. Det var inte det jag oroade mig för. Jag oroade mig för mitt barn, mitt barn som hade ont, mitt barn som var ledset. Mitt barn satt i ett annat rum och var ledsen och jag ville vara där. Jag ville vara där tillsammans med Roger. Jag hade inte tänkt rusa in och rycka Astrid ur hans armar.
Det finns många kvinnor som är defensiva. Som poängterar hur bra det går att vara utan sitt barn, hur snabbt de kan gå tillbaka till arbetet, att pappor visst kan vara hemma med sina barn – även den första tiden. Det är jag säker på att de kan. Jag tror inte att omsorgen om barn sitter rotat i en människas kön.
Ändå kan jag inte låta bli att fundera på varför man vill ha barn om man vill gå tillbaka till arbetet så fort. Varför vill man ha barn om man sätter dem i förskolan vid ett års ålder och har dem där ibland mer än 8 timmar om dagen.. Då spelar det ingen roll om man är kvinna eller man. Ser man sitt föräldraskap som ett straff och barnen som ett hinder i karriären kanske man inte skulle valt livet med barn.
Fast papporna jobbar ju från dag femton. Hur du än vänder på det är det någon som är skiljt från sitt barn och jag kan inte se att det alltid är mammorna som ska få ligga i gräddfilen. Stackars pappor tycker jag som i de flesta fall aldrig får vara hemma lika mycket som mammorna. Många pappor tar inte ens ut sina 60 dagar…
En del pappor jobbar inte från dag 15, eller dag 10? Det är ju upp till föräldrarna att välja vem som ska vara hemma, även under de första månaderna. Jag vet mammor som gått tillbaka till studier eller arbete efter avslaget gått bort.
Vare sig det är mamman eller pappan som är hemma med barnet, den första perioden, eller senare tycker jag att man se det som en bra tid, en härlig tid, tid som man får se sitt barn utvecklas och växa. I vissa familjer finns inte möjligheten till att dela lika – i vår till exempel, där jag inte har ett jobb och Roger har det. Hade han varit hemma med barnen hade vi gått under ekonomiskt.
Det jag undrar över är när mammor, jag hänger mest i mammakretsar, tävlar om vem som kan börja jobba tidigast.
Jag tycker att det är för tidigt att börja i förskolan när man är 1 år. Jag tycker att det var för tidigt för Alvar när han började när han var ett år och nio månader.
För mig spelar det ingen roll vem som är hemma med barnen. Det jag stör mig är karriärhets, oavsett vems.
Barnen sitter inte ihop med sin mamma eller sin pappa, men det kanske borde det.
Jag tror att jag skulle fråga mina manskompisar, lika väl som mina kvinnokompisar var deras barn är… Jag trodde faktiskt att människor var mer jämställda. Jag tycker att föräldradagarnas fördelning har rätt lite med jämställdhet att göra.
Nä jag hajar inte… Om man vill gå tillbaka till arbetet fort för att pappan ska vara hemma..?
Att vi har haft råd att låta mig vara hemma med Viktor är jag oändligt tacksam över. Det är ju nu när han är snart 2 som är en helt underbar tid. Vi kan föra samtal och han berättar saker. Jag missar inga av hans framsteg utan får vara med när han gör dem. Viktor är för det mesta väldigt glad och nöjd, mkt tror jag beror på att vi tar det ganska lugnt. Inte en massa stress iväg till dagis med höga ljudnivåer. Visst får jag extremt dåligt samvete ibland över att han inte träffar så många barn. Det känns som jag berövar honom ngt. Men samtidigt vet jag att han har det väldigt bra här hemma med mig…
Jag känner likadant som du. Visst längtar jag ut ibland, men när vi valde att bli med barn valde vi att ansvara för barnens liv och utveckling. Jag tycker att 2 heltidsarbetande föräldrar och små barn är oförenligt. Jag vet att jag inte kommer att ha ett heltidsarbete förrän barnen är uppe i förskoleklassåldern.
Alvars 3 timmar om dagen på förskolan tycker jag är kalas! Han får leka, han får lära sig en massa saker, han kommer hem, får smälta alla nya intryck, berätta för mig, leka med sin lillasyster och ta det lugnt.
Vi planerar att Astrid ska börja förskolan till hösten. Jag tror att hon kommer att ha ett större behov av förskolan än vad Alvar har haft. Deras personligheter är verkligen olika! Men även om hon börjar till hösten kommer det inte att bli 8 timmar om dagen.
Jag hoppas att vi kommer att ha den ekonomiska möjligheten. Men när vi köpte hus hade vi ju det i åtanke. Vi tänkte inte: Om vi båda jobbar heltid och räntorna alltid kommer ligga så här lågt så klarar vi nog oss. Vi tog till ordentligt! Vi vill ha bra marginaler.
Ngt som har varit helt underbart är att Anders har varit hemma mer eller mindre varje fredag sen Viktors födelse. Det har gett oss väldigt mycket familjetid.
När vi bodde i Kiruna jobbade Roger skift. Det innebar att han ibland hade ledigveckor, ibland jobbade eftermiddag och då var ”ledig” hela dagen. Det var verkligen härligt och bra. Jag önskar att han jobbade skift nu också.
Ja men först fattade jag det som att du menade att mammor skulle skämmas om de ville börja arbeta tidigt! För jag tycker ju att många pappor så lättvindligt ger bort sina dagar… Jag hade gärnat sett att vi delat rakt av, men det gjorde vi absolut inte och jag har gladeligen roffat åt mig alla dagar jag fått för jag vill verkligen vara hemma… Det är det bästa och roligaste jag gjort i hela mitt liv. Samtidigt som jag får dåligt samvete gentemot pappan som missar allt det…
Det är en sak om Mamman vill att ska få Pappan ska vara hemma med barnet. Att både Mamman och Pappan vill vara hemma med barnet men bara en kan vara det. Men att inte vilja vara hemma med barnet, att ”skynda” sig tillbaka till arbetet … att skryta om att ”Jag började minsann jobba när Pelle bara var 2 månader”. Det gäller för båda Mammor och Pappor.
Som jag skrev tidigare. Jag tror inte det spelar någon roll vem som är hemma med barnet den första tiden (om man inte ammar då). Att fler kvinnor än män är hemma längre tror jag beror på att män generellt tjänar mer än kvinnor.
Förstår du nu hur jag menar? Det är så klart i mitt huvud men det låter så luddigt när jag skriver.