Total utmattning.

Igår när vi gick hem från förskolan följde Alvars bästis Pontus med oss. Pontus och Alvar lekte, åt mellanmål och tittade på barntv. Efter några timmar tyckte jag att det började bli dags att följa med Pontus hem. Väl där tyckte Pontus mamma att vi skulle komma in och titta lite – så vi gjorde det och stannade där i 2 timmar till.

Alvar var fruktansvärt trött när vi började gå hemåt. Det är ingen lång väg men jag trodde inte han skulle orka gå. Jag fick ringa till Roger som kom och mötte oss med en vagn. Alvar grät av trötthet.

Som den fulmamma jag är mutade jag honom med godis och barntv för att samla ihop lite ork till att äta. Mina fulknep lyckades. Han la sig i vanlig tid efter 2 timmars slappande i soffan.

När jag försökte väcka honom i morse var det helt kört. Det fanns inte ett uns energi i den killen. Han grät fram att han ville vara hemma med mig idag. Såklart fick han det. Idag blir det en tv/filmdag. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Idag behöver han vila.

 

Sjuka.

Astrid vaknade och blev, just det blev, sjuk i lördags. Igår verkade det lite bättre men idag är vi tillbaka på supersnor och rinniga röda ögon. Hon är inte som Alvar, inte som Alvar var som bebis, inte som Alvar är nu. När Alvar är sjuk går han på halvfart. Hur sjuk han än är blir han aldrig gnällig, i alla fall inte på det sättet Astrid är. När Alvar är sjuk ligger han i sängen eller i soffan och tittar på film. Då och då vill han ha något att dricka, han somnar och vaknar och ligger mest på samma ställe.

Astrid? En helt annan historia. Astrid gnäller! Hon gnäller oavbrutet. Hon kryper efter mig och gnäller, hon sitter och gnäller, hon står och gnäller. Hon gnäller! Hon gnäller HÖGT! Hon gnäller HÖGT HELA TIDEN.

Eftersom Alvar verkar vara ett Abarn av sällan skådad art så pallar jag inte med detta! Jag erkänner, jag är en 5öresmorsa som inte står pall för ett enda litet problem.

Hon sover nu. Till slut. Hon visar upp alla tecken på att hon vill sova, men hon verkar inte kunna slappna av med snoret rinnandes. Det är en klar nackdel med att vara nappberoende. Det går inte att ha napp och vara täppt i näsan.

Det blir en lång dag idag.

Syskonkärlek.

Astrid har bankat på Alvars dörr, stått och gnällt och bankat. Hon blir alldeles bedrövad när han stänger sin dörr. Helst skulle hon vilja vara med honom dygnet runt. När han äntligen vaknade och öppnade sken hela Astrid upp!

Alvar är för det mesta väldigt snäll med Astrid. Ibland blir han ju lite irriterad med i och men att Astrid blir större går det bättre och bättre.

Han brukar prata om allt de ska göra när Astrid blir större. Nästa sommar ska de bada i poolen tillsammans. Han ska ha en sparkcykel och Astrid ska cykla på en trehjuling.

När han släppt in Astrid i sitt rum nu på morgonen mumlade han något till mig. Jag hörde inte och bad honom komma närmare och berätta.

”Jag tycker att Astrid är världens bebis.”

Vad det gör för ett Mammahjärta kanske inte är så svårt att lista ut.

Mammalägg.

Alvar gör sitt bästa för att vara rättvis. I hans värld är det Mammalägg och Pappalägg varannan dag. I själva verket är det Pappalägg varje kväll. Jag förstår honom. Han träffar inte sin Pappa så många timmar om dagen. När Roger är hemma vill Alvar tillbringa så mycket tid som möjligt med honom. Så det är alltid Roger som lägger Alvar. Jag lägger således alltid Astrid eftersom de lägger sig samtidigt.

Nu sitter jag här och väntar på att hon ska somna så jag får gå ut med Miloo. Hon pratar i alla fall tystare och tystare. Det bådar gott.

Barnen.

I morse ville Alvar att vi skulle väcka Astrid så hon kunde komma och leka med honom. I går blev han arg när jag avbröt deras lek för att Astrid skulle äta. ”Men vi skulle ju leka färdigt!”

Jag är imponerad..  Jag trodde att alla barn tyckte att yngre barn bara var jobbiga. Jag har på senare tid fått vissa indikationer på att det inte stämmer. Tiger orkade leka med Alvar hur länge som helst när han var här i somras. Tiger är 9 år, Alvar inte ens 4.

Men Astrid är en bebis. Hon kan varken prata eller gå. Alvar vill leka med henne ändå.

Nu leker de inne i Alvars rum. De leker med bilar. Alvar har allltid varit fanatiskt ordningssam med sina bilar. De ska stå i spikraka rader, stora bilar för sig, små för sig, ordnade i färg eller märke.

Ibland hör jag honom utbrista: ”Men Astrid! Skärp dig!” eller ”Nu har du varit dum Astrid!”. Astrid säger inte så mycket. Hon är supernöjd bara hon får leka med sin supercoola storebror!

Nu kommer de krypande och vill ha mat. Det är ansträngande att leka.

Maktlös.

I alla sammanhang där flera människor samlas finns det de som inte kan bete sig. Detta gäller tyvärr även förskolan. Det finns alltid barn som är stökiga och bråkiga, som skriker och knuffas, som helt enkelt förstör för de andra.

Igår när jag hämtade Alvar så mötte jag den bråkiga pojken. Han sprang ut på gården medan jag gick in och hämtade Alvars ytterkläder. När jag kom ut stod han och skakade på Astrids vagn. Jag sa åt honom direkt att lägga av, så där gör man inte. Han tittade lite förvånat på mig men la av. Jag hann bara lägga ner Alvars kläder under vagnen så var han där och petade på Astrid. Jag fick säga till igen. Han slutade.

Alvar och jag åkte och handlade igårkväll. Jag gillar att vara ensam med Alvar. Vi har tid och lugn att prata ordentligt. Han berättade om vad de gjort i skogen… att han hittat snigelskal och löv. Sedan kom det.. ”det är en bråkig pojke på dagis…” Jag frågade vad han heter och jepp, samma kille.

Jag blir ledsen och orolig. Jag vill inte att mina barn ska tvingas hänga med barn som är taskiga, som slåss och bråkar. Men det är ju givetvis oundvikligt. Jag måste lämna Alvar där med vetskapen att jag inte kan skydda honom. Jag kan inte skydda honom mot allt ont eller halvont eller obehagligt. Han måste lära sig att ta vara på sig själv hur läskigt det än känns för mig.

Jag frågar ofta hur det går för Alvar, om han är bufflig, om han bråkar, om han är social. Förhoppningsvis säger de som det är. Jag hoppas att Alvar aldrig ska vara den bråkiga ungen.

En kompis!

När jag hämtade Alvar från Förskolan idag frågade en av hans kompisar om de inte kunde leka tillsammans när de kom hem. M, som bor på andra sidan gatan tyckte att det var lite konstigt att han inte hade sett insidan på vårt hus ännu.

Nu sitter de där inne och äter mellanmål och tittar på film. Jag har en lätt bubblig känsla i magen, Alvar har en kompis hemma, för första gången i hela sitt liv. Visst har vi haft barn hemma, men det har varit barn till våra vänner, inte barn som kommer själva. Vi har en stor kille nu.

De har redan varit en sväng över till M. Jag anar att det blir en del springande fram och tillbaka över vägen i framtiden. Oj vad varm jag blir i hjärtat!

Inskolning.

Eftersom Alvar är förskoleproffs, alltså har gått på en annan förskola innan behöver han ingen lång överinskolning. 3 dagar tyckte de på förskolan nog skulle räcka. Roger var med i måndags. Han stannade hela tiden, mellan 9-12. Igår var det min dag. Jag stannade i 45 minuter sedan gick jag hem och kom och hämtade honom klockan 12. Veronica (en av Alvars fröknar) tyckte liksom jag att jag inte behövde följa med idag. När jag lämnade honom han jag knappt säga hejdå innan han kutade iväg.

Han har varit hemma med Astrid och mig sedan i början på juni, under våren var han väldigt lite på förskolan… Så hans kompisbehov är nog enormt! Jag är fortfarande glad att han fick vara hemma med mig under den tiden när han absolut inte ville gå till förskolan. Jag är fortfarande övertygad om att det var rätt beslut. Om jag hade tvingat honom dit hade nog vägen tillbaka varit lång.

Alvar kommer att vara på förskolan varje dag mellan 9-12. På Nygårds förskola gick han 3 dagar i veckan mellan 9-14. Det blir nog bra det här också. Då hade jag 20 minuters promenad enkel väg, nu tar det högst 5 minuter.

En av pojkarna på Alvars avdelning bor mitt emot oss, en av flickorna bor i huset bredvid vårt. Det är tätt mellan kompisarna.

Första natten och första dagen.

Astrid har sovit första natten i sitt eget rum. Det gick bra. Hon vaknade och fick välling en gång, men förutom det har hon snarkat på. Miloo gick in och la sig i hennes rum nästan på en gång då fåtöljen och bokhyllorna flyttade därifrån. Hon hade nog gärna sovit där hela natten, men det fick hon inte, hon drömde en väldigt livlig dröm och började skälla lite i sömnen – då fick hon flytta in i mitt och Rogers sovrum istället. Det gick bra att sova där också.

Astrids rum är plågsamt kalt. Det är så väldigt fina väggar därinne, superfina tapeter och en brädvägg, inga hål i någon vägg. Jag vill inte vara den första som gör hål i väggen. Nejnej, det är ett alldeles för stort ansvar! Men det kommer väl.

När man är 10 månader har man inte så mycket grejer, man behöver inte så många möbler… Det ska vi försöka råda bot på.

Idag är det Alvars första dag på nya förskolan. Jag är lite nervös. Jag tror det beror på att jag förutsätter att ingen förskola kan vara så bra som hans gamla – Nygårds Förskola i Västerås. Detta är en kommunal, och gissa om jag har fördomar mot kommunala förskolor. Det har jag. Men Kicki säger att det är bra här. Hennes barn trivs. Så det är nog bara jag som just oroar mig i onödan och har fåniga fördomar.

Det var jag som skulle varit med på den första, av 3, inskolningsdagar. Men det blev så snålt med tid, så Roger, som i alla fall hade duschat fick gå. Jag sitter och väntar på att de ska komma hem så jag får höra hur det varit! Imorgon är det min tur att följa med.

Utvecklingsuppdatering.

Astrid började resa sig mot möbler för 2 veckor sedan ungefär, sedan har det gått i ett rasande tempo. Hon reser sig, försöker gå samtidigt – men oftast slutar det med att hon ramlar på rumpan. Här en dag försökte hon resa sig utan att ha något att stödja sig mot. Vi tippar på att hon kommer att gå med stöd inom några veckor, en månad kanske, och att hon går utan stöd innan jul. Hon är snabb och ivrig. Jag är glad att vi har kommit till den här tiden. Jag tycker inte att bebistiden är så rolig. Det är nu det roliga börjar!

Jag tror att Alvar är en stor del av hennes iver. Hon vill leka med honom. Hela Astrid lyser upp så fort hon ser Alvar. På morgnarna kryper hon upp i Alvars säng, oavsett om han sover eller inte. Hon blir superglad när han leker med henne.Visst blir han less på henne ibland. Han tycker att hon bråkar när hon tar hans leksaker, när hon rubbar hans ordning, när hon river hans torn. Men för det mesta går det riktigt bra. Ibland kommer han och säger att hon ska leka med honom. Det bådar gott.

Vi märker fortfarande inte av någon trots hos Alvar. Ibland är han ihärdigare än andra gånger, men han lyssnar oftast på oss och tjatar sällan. Jag har väntat på när det ska bli en pina att gå in i affärer där man kan köpa leksaker eller godis, men än så länge går det kalasbra. Vi var in på BR leksaker idag, han tittade på grejer men när jag sa att det var dags att gå protesterade han inte. Det är skönt. Han har däremot inget direkt tålamod när vi vill gå och fika eller kolla i klädbutiker eller liknande, då säger han alltid ”Jag tycker om att gå ut…” eller ”Jag vill inte vara här” och det kan jag faktiskt förstå.

Ibland känns det riktigt slappt att vara 2 barnsförälder, ibland skrattar man för att allt händer samtidigt. På väg till Sälen hade vi ett rejält bajskalas utanför Mora. Vi stannade för att jag skulle gå på toa. Miloo bajsade på ett ställe, Alvar drog av sig brallorna och bajsade på en annan gräsplätt medan jag bytte bajsblöja på Astrid. Roger (som hade kaffebrist) var måttligt road medan jag bara skrattade. Det var för mycket bajs för att jag skulle kunna hålla mig allvarlig. Jag kom aldrig till toaletten… Men ibland, när barnen turas om att vakna 25 gånger/natt är det mindre roligt. Då skrattar jag inte ett endaste dugg.