Det känns tjatigt.

Efter en bra dag är Astrid nu jättesnorig igen. Hon har sovit ryckigt i natt, gnällt mycket. När vi (Roger var in flest gånger) varit in till henne har det inte varit svårt att förstå varför hon har svårt att somna. Det bubblar i näsan och rosslar redigt i halsen. Vi har gett henne nässpray och försökt palla upp under hennes huvud, vilket spelar väldigt liten roll eftersom hon ändå ligger på mage med huvudet inborrat i täcket i fotändan…

Jag mår sämre idag än jag gjorde igår, så det blev ingen långpromenad idag. Det är bara att vänta tills jag mår bra igen.

Jag drack konjak igår. När smaken och lukten varit borta i en timme, när varken nässpray eller snytningar hjälpte tog jag konjak och det klarnade nästan på en gång! Konjaken är tyvärr slut nu. Det kanske får inhandlas ny. Roger klagade och sa att vi kunde köpa något godare den här gången, men fasiken, medicin är väl sällan gott?

Sjuka.

Roger är tillbaka på jobbet, lite av hostan har han kvar, men annars är han så gott som frisk. Jag är fortfarande inte på bättringsvägen. Eller kanske.. Jag har i alla fall sovit mer i natt. I går natt sov jag i ryckiga 20 minuterspass på grund av att jag var tvungen att andas med munnen och sova på rygg. Jag sover aldrig på rygg annars, inte ens som gravid.

I natt har jag sovit, vaknat, snutit mig, druckit vatten, tagit nässpray och en halstablett. När jag la mig kunde jag knappt svälja. Det känns lite bättre nu. Det klickar i mina öron och spränger i mina bihålor. Fan vad jag klagar! Det är verkligen irriterande att vara sjuk. Jag orkar precis ta mig fram och tillbaka till dagis. Jag är verkligen gnällig.

Astrid är inte heller härlig. Hon har ögoninflammation och är jättesnuvig. Jag ska nog ringa till läkaren idag. Vi får väl se om man får en tid eller om vaccineringen gör det helt kört. Astrid sover mycket nu. Hon är uppe en liten stund men snart vill hon sova igen.

Förändring.

Astrid behövde bara bli ett år och en dag så gjorde utvecklingen ett hopp! Hon reser sig och står utan stöd. Hon tittar på saker, pekar och säger ”Titta där”! Igår bar Roger på något och vi kan båda två svära på att det lät som hon sa ” Vad är det där då?” Vi fnissade lite. Hon tittar och pekar, frågar och härmas. Det är så roligt!

1 år!

Idag blir min lilla Astrid 1 år. För ett år sedan hade jag precis fått min epiduralbedövning och låg och läste Vi Föräldrar medan värkarna kom och gick.

Halv två föddes Astrid. Hon kom ut i en rasande fart!

Ett år har gått med en busig bebis. I ett år har jag varit dubbelmamma. Jag undrar om ett år verkligen kan gå så fort.

Jag ser fram emot nästa år i Astrids liv.

Sjuka.

Astrid vaknade och blev, just det blev, sjuk i lördags. Igår verkade det lite bättre men idag är vi tillbaka på supersnor och rinniga röda ögon. Hon är inte som Alvar, inte som Alvar var som bebis, inte som Alvar är nu. När Alvar är sjuk går han på halvfart. Hur sjuk han än är blir han aldrig gnällig, i alla fall inte på det sättet Astrid är. När Alvar är sjuk ligger han i sängen eller i soffan och tittar på film. Då och då vill han ha något att dricka, han somnar och vaknar och ligger mest på samma ställe.

Astrid? En helt annan historia. Astrid gnäller! Hon gnäller oavbrutet. Hon kryper efter mig och gnäller, hon sitter och gnäller, hon står och gnäller. Hon gnäller! Hon gnäller HÖGT! Hon gnäller HÖGT HELA TIDEN.

Eftersom Alvar verkar vara ett Abarn av sällan skådad art så pallar jag inte med detta! Jag erkänner, jag är en 5öresmorsa som inte står pall för ett enda litet problem.

Hon sover nu. Till slut. Hon visar upp alla tecken på att hon vill sova, men hon verkar inte kunna slappna av med snoret rinnandes. Det är en klar nackdel med att vara nappberoende. Det går inte att ha napp och vara täppt i näsan.

Det blir en lång dag idag.

Syskonkärlek.

Astrid har bankat på Alvars dörr, stått och gnällt och bankat. Hon blir alldeles bedrövad när han stänger sin dörr. Helst skulle hon vilja vara med honom dygnet runt. När han äntligen vaknade och öppnade sken hela Astrid upp!

Alvar är för det mesta väldigt snäll med Astrid. Ibland blir han ju lite irriterad med i och men att Astrid blir större går det bättre och bättre.

Han brukar prata om allt de ska göra när Astrid blir större. Nästa sommar ska de bada i poolen tillsammans. Han ska ha en sparkcykel och Astrid ska cykla på en trehjuling.

När han släppt in Astrid i sitt rum nu på morgonen mumlade han något till mig. Jag hörde inte och bad honom komma närmare och berätta.

”Jag tycker att Astrid är världens bebis.”

Vad det gör för ett Mammahjärta kanske inte är så svårt att lista ut.

Mammalägg.

Alvar gör sitt bästa för att vara rättvis. I hans värld är det Mammalägg och Pappalägg varannan dag. I själva verket är det Pappalägg varje kväll. Jag förstår honom. Han träffar inte sin Pappa så många timmar om dagen. När Roger är hemma vill Alvar tillbringa så mycket tid som möjligt med honom. Så det är alltid Roger som lägger Alvar. Jag lägger således alltid Astrid eftersom de lägger sig samtidigt.

Nu sitter jag här och väntar på att hon ska somna så jag får gå ut med Miloo. Hon pratar i alla fall tystare och tystare. Det bådar gott.

BUUUUS!!!!

Astrid har blivit så jävla busig! Vissa dagar är hon så busig att jag är helt utmattad när hon äntligen somnar. Hon är överallt hela tiden! Hon gräver i soppåsen i badrummet, äter upp Miloos mat, river sönder tidningar, gräver upp jord ur blomkrukorna, välter stolar, plockar rent mitt sängbord så fort hon får chansen. Hon blir galen av ilska när jag stänger diskmaskinen innan hon hunnit dit och kläggat med de smutsiga besticken eller slängt ut de rena på golvet.

Men jag tycker fortfarande att hon är roligare nu än förr.

Mammig.

Alvar har nästan aldrig varit mammig. Han har, förutom perioden förra vintern, alltid varit självständig. Jag har vant mig vid det. Ibland har jag nästan önskat att han kunde varit mer mammig, i alla fall brytt sig om jag gått.

Nu har jag en mammig tjej. I tisdags var jag till barnmorskan, då fick farmor vara barnvakt. När jag skulle lämna Astrid blev hon riktigt ledsen och stora tårar rullade nedför hennes kinder. Det var svårt att lämna henne.

Igår var hon nästan outhärdlig. Hon följde efter mig hela tiden. Jag var ute en sväng och städade marsvinsburen, då kröp hon omkring och letade mig och blev ledsen när hon inte hittade mig. Min mamma var inne med henne men det dög inte, bara Mamma skulle det vara. Vi var förbi Kicki på väg hem från Föris. Jag skickade in Astrid till Kicki medan jag klädde av Alvar. Då kom de igen, de stora tårarna. Det gick direkt över när hon fick sitta hos mig.

Efter det var det ännu värre. Jag fick inte vara ifred en sekund.

Det kommer att dröja innan jag lämnar bort henne igen. Jag tycker inte att små barn behöver vänja sig vid att separeras från sina föräldrar. Jag tror inte att de behöver lära sig att vara med andra människor. Jag tror att den nyfikenheten kommer av sig själv när barnet blivit äldre och mer säkert på sig själv. Min lilla tjej vill helst vara med sin Mamma, så då får hon vara det.

Barnen.

I morse ville Alvar att vi skulle väcka Astrid så hon kunde komma och leka med honom. I går blev han arg när jag avbröt deras lek för att Astrid skulle äta. ”Men vi skulle ju leka färdigt!”

Jag är imponerad..  Jag trodde att alla barn tyckte att yngre barn bara var jobbiga. Jag har på senare tid fått vissa indikationer på att det inte stämmer. Tiger orkade leka med Alvar hur länge som helst när han var här i somras. Tiger är 9 år, Alvar inte ens 4.

Men Astrid är en bebis. Hon kan varken prata eller gå. Alvar vill leka med henne ändå.

Nu leker de inne i Alvars rum. De leker med bilar. Alvar har allltid varit fanatiskt ordningssam med sina bilar. De ska stå i spikraka rader, stora bilar för sig, små för sig, ordnade i färg eller märke.

Ibland hör jag honom utbrista: ”Men Astrid! Skärp dig!” eller ”Nu har du varit dum Astrid!”. Astrid säger inte så mycket. Hon är supernöjd bara hon får leka med sin supercoola storebror!

Nu kommer de krypande och vill ha mat. Det är ansträngande att leka.