Jag fick ett mejl från en vän i morse och det gjorde en enorm skillnad. Verkligen.
Jag såg en ljusning i tunnelns slut. Det känns bra. Jag vill inte gå in på alla detaljer nu, men, jag har i alla fall en plan. Den planen jag har skall göras till vår plan. Det känns riktigt bra.
När det är mörkt, när dagarna är likadana, när jag bara ser dagarna som kryss i kalendern, en rad med röda kryss – då är det inte kul.
Min vän gav mig hopp. Hon förstår mig. Hon har mått dåligt själv, vantrivits där hon bott. Hon fick mig att inse att jag har inte provat allt. Även om jag har bott i Göteborg, Kiruna och Västerås så har jag inte provat allt.
Jag har en underbar make som jag älskar.. Jo, jag älskar honom även när jag varit galet arg på honom. Jag har en fantastisk son, en kille som förvånar mig varje dag med sina insikter, sin fantasi, sina kunskaper, sin påhittighet… Jag har en alldeles färsk dotter som är nöjd för det mesta, som äter och sover, tittar lite på omvärlden och sover lite mer. Jag har en snäll (om än rätt neurotisk) hund… Men det blir inte automatiskt ett bra liv för det. När primärbehoven är tillfredsställda kommer sekundärbehoven. När kroppen fått sin näring vill själen få sin. Min själ får en massa näring från min familj, men de finns behov som de inte kan tillfredställa. Jag behöver diskussioner, jag behöver idéer, nya infallsvinklar från andra människor. Jag behöver prata om annat än barn, städning, vem som ska åka och handla och när vi har tvättstuga nästa gång.
Det tar sin tid, det har tagit sin tid, för mig, för oss, att förstå att de vi var förut, innan vi hade Alvar och Astrid, är inte de vi är nu. De behoven och önskemålen vi hade då, som unga vuxna utan barn, skiljer sig rätt mycket från de behoven, kraven och önskemålen vi har nu. Vi kan inte längre sitta på café flera timmar, att ha en schysst skivaffär i närheten är inte livsviktigt, att det kommer bra band och spelar i stan där vi bor spelar inte så stor roll längre. En 3årig kille vill inte sitta still och fika i flera timmar, en liten bebis kan inte hänga på konserter. Saker som var helt oviktiga förr, att det är nära till en bra förskola, att det finns en bra lekplats i närheten, att det inte är våldsam trafik utanför dörren, att det går in en vagn genom dörren… Det är viktigt nu.
När vi flyttade från Kiruna var Alvar ett och ett halv år gammal. Han var inte så busig, han hade inte så stora krav på sin omvärld. Nu vill han göra saker, han längtar ut, han vill springa, han vill hoppa i vattenpölar, han vill åka rutchkana…
Vi/jag har fått börja se på världen med andra ögon, med Alvars ögon. Det är en helt annan värld som kommer fram då.
Det är det här livet vi ska leva nu. Livet med små barn, små barn som växer, små barn som har helt andra behov än vi har.
Det har tagit sin tid att fatta det. Nu kanske vi börjar fatta.
