Dagen efter.

Att sova på rygg gick precis lika dåligt som jag anade. Jag har legat på magen, på såren hela natten. Det har inte gått att vända sig i sömnen direkt.

Dagen har jag tillbringat i soffan. Nu är jag rätt glad att vi har en massa tvkanaler. Jag har kollat på film nu på morgonen.

Det svider, bränner och sliter i såren. Jag har alldeles för mjuka lår!

Roger ska åka till Apoteket och hämta ut sprutor till mig. Varje dag ska jag ge mig själv en spruta med proppförebyggande medicin. Jag gav mig den första igår och det gick bättre än förväntat.

Jag har läst papprena jag fick med mig hem, de som talar om vad jag ska göra. Jag blev alldeles glad när jag läste att jag får ta bort de övre bandagen redan efter 2 dagar, inte en vecka som jag trodde. De på underbenen ska vara kvar i 2 veckor, men det känns inte ens jobbigt.

Jag är rastlös och kan inte göra mycket. Jag kan inte lyfta, inte böja mig ner, jag kan knappt något. Roger får vara hemma resten av veckan. Alvar skulle jag nog klara, men Astrid? Det är en annan femma.

Jag hoppas att jag kan göra saker snart.

Opererad.

Jag ligger i sängen oändligt glad över vår lilla dator.

Benen är hårt bandagerade upp till ljumskarna. Det drar och sliter i såren men annars är det inte så farligt.

Operationen gick bra. Jag blev sövd och är väldigt tacksam för det.

Nu återstår det svåra. Sova. Jag ska nämligen försöka sova på rygg (vilket jag aldrig någonsin gör) med benen i högläge.

Lycka till till mig.

Ledig.

Jag har varit förälder rätt länge nu, snart 4 år. Att bli förälder var det bästa i livet. Att få se små bebisar utvecklas till individer med egna tankar och åsikter är helt fantastiskt. Jag har aldrig ångrat att jag skaffade barn, men heller inte grämt mig för att jag inte skaffade barn tidigare. Jag var mogen exakt då när vi gjorde Alvar.

Men livet med barn innebär många förändringar. För min del har det betytt att jag så gott som har upphört att vara Åsa och nu enbart är Mamma. Det är en mäktig känsla att vara någons trygghet.

Ibland vill jag vara mina vanliga färger igen (Mamma Mu, i ”Mamma Mu städar”) Jag vill vara mig, bara mig. Jag vill sova länge på morgonen, jag vill gå på café utan att behöva mata någon, se till att en annan inte dräller, hota någon så de sitter still längre än 3 minuter. Det längtar jag efter. Jag vill ha en barnfri helg. En helg som Åsa inte som Mamma.

Den här helgen hade jag velat åka till Stockholm och bland annat gå på Vegomässan. Men så får jag dåligt samvete. Jag kan inte lämna Roger ensam med barnen. Han vill ju också göra allt det där. Han är i och för sig Roger under hela dagen, men han är ju jobbRoger då, inte privatRoger. Han längtar efter precis samma saker som jag. Jag tycker att jag har rätt till min egen tid. Att jag har rätt till att lämna familjen en dag, men så gnager samvetet där… hur kul är det att åka bort då?

Sjuk?

Jag vaknade med huvudvärk, svid i halsen och feberaning. När jag väckte Astrid var det ungefär samma status där. Hon är hostig, snorig och blank på ögonen.

Förkylningarna avlöser varandra. Alvar verkar klara sig från de flesta. Det är han som drar hem skiten. Att hänga på förskolan är ett evigt krig för immunförsvaret. Hans immunförsvar verkar oftast vinna, mitt verkar oftast förlora.

Jag hoppas att det är något snabbt övergående för på måndag ska jag ju opereras. Det är verkligen inte läge att bli förkyld nu.

Lyckligt leende.

Det blev kallare redan igårkväll. När Roger kom hem var det 2 minus. I morse när jag steg upp var det närmare -8.

Det är rimfrost överallt! Åkrarna gnistrar som diamanter! Min skogspromenad som vanligtvis tar runt 40 minuter tog idag över en timme. Jag kunde inte gå hem!

I några dagar ska vi få ha det så här… sedan kommer värmen tillbaka… Jag ska njuta av varenda sekund!

Skyddad: Statusrapport.

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Nervös.

När jag blir nervös blir jag täppt i näsan. För en som är tillnyktrande nässpraysberoende är det ödesdigert!

Jag är nervös för två saker. Akut nervös då. Det första är att jag snart ska bli ommoster. Vilken dag som helst, fasiken, vilken timme som helst kan jag få beskedet! Det är fruktansvärt roligt och spännande.

Det andra är att jag ska opereras på måndag. Jag har opererat bort åderbråck förr, men en operation är likt förbenat läskig.

Jag måste försöka sysselsätta mig!

Vänta vänta vänta.

Varje morgon vaknar jag med ett litet ryck. Det första jag gör är att kolla telefonen. Jag drömmer om ett sms där det står att bebisen har kommit eller att de i alla fall är på väg till Gällivare. Om min väntan är jobbig vill jag inte ens veta hur föräldrarna väntar, hur mamman väntar och längtar efter att bebisen ska flytta ut ur hennes mage.

KOM NU BEBIS!

Socialt liv.

När vi flyttade till Västerås dog mitt sociala liv. De mänskliga kontakter jag hade i verkligheten utanför familjen var personalen på Alvars förskola och sporadiska träffar med något barn och förälder som också hängde där.

Det har väl aldrig varit varken lätt eller roligt att känna sig helt isolerad och ensam. Jag ångrade att vi flyttade till Västerås – smart att flytta till en stad som typ ingen flyttar till. Ibland har folk frågat ”Men VARFÖR flyttade du till Västerås??” Jag kan ju bara säga att om Roger inte varit härifrån hade vi aldrig bott i Västmanland.

Förra vintern var riktigt jobbig. Jag var på väg att lämna allt och flytta hem till Kiruna igen. Jag vantrivdes fruktansvärt och ensamheten gjorde sitt till.

I juli flyttade vi hit. Nu är det december och jag har redan lärt känna fler männsiskor här än jag någonsin gjorde i Västerås. Jag gillar att bo här. Det känns som om det blir bra.

Minnen.

När jag går motionsspåret träffar jag ofta en äldre man. Han är nog i 80+  åldern och han går spåret med gamla bambustavar. Vi stannar ofta och pratar en stund. Han påminner mig otroligt mycket om min morfar. Han ser lika spänstig ut som min morfar.

Han har fått mig att tänka mycket på hur det var när jag var liten. Min morfar följde mig till skolan varje dag.Han gjorde skidspår runt bredvid huset där vi bodde. Han uppmuntrade oss alltid att åka skidor och skridskor. Jag kan fortfarande inte riktigt bära axelväska utan att tänka på att han inte alls gillade det, man skulle man bära ryggsäck. Jag tänker på honom varje gång jag tar av mig skorna utan att knyta upp dem, när jag klöser på fingrarna, med andra ord rätt ofta. Det var många år sedan min Morfar dog. Jag tänker fortfarande på honom flera gånger i veckan. Jag  saknar honom.

En kväll kunde jag inte somna för att jag låg och tänkte på en visa som mina föräldrar brukade sjunga, i stämmor. Jag vill höra den igen. Jag började tänka på somrar i stugan, på äventyrliga skidfärder, med plastpåsar i pjäxorna åkandes på halvsunkiga isar.

Det har plötsligt slagit mig att jag aldrig kommer att uppleva det igen. Vi kommer aldrig vara i stugan bara vi, Mamma, Pappa, Kicki och jag. Den tiden är för evigt förbi och det gör mig olycklig. Jag längtar till den tiden. Jag vill vara där, hälsa på där, inte stanna – bara hälsa på.