Gamhunden.

För några år sedan fick Miloo en knöl under hakan. Cancer tänkte jag direkt, men det var inte cancer, det var en fettknöl som veterinären avrådde oss från att operera bort. Idag la  jag om ett sår som Miloo har på sitt ben. Jag hittade en knöl på hennes ben. Stor som ett krusbär ungefär. Sophie har pratat om fasta eller lösa knölar… alltså om knölen går att röra på eller om den sitter fast i vävnaden under kan jag tänka. Den här var lös, likadan som den hon har under hakan. Jag hoppas att detta också är en ofarlig knöl och inte en ond tumör.

Jag vägrar fortfarande att inse att Miloo är 10 år gammal.

Vänner igen.

Det tog ett bra tag, men Miloo och jag blev vänner igen igår. Hon har fått vara ute på förmiddagen, tillsammans med Alvar. Jag kikar till henne då och då och det blev inget grävande. Jag undrar om hon är någon slags blandras med kanin…

Det är så tråkigt att det blir så här. Jag hade längtat efter att hon skulle kunna ligga på gräsmattan och softa. Spana lite på alla katterna som hänger här, hugga en fluga då och då… Men istället gräver hon meterdjupa gropar.

Jag vet inte om det blir bättre om vi sätter upp staket mot grannen. Det vore ju fruktansvärt pinsamt om hon gick över till deras tomt och grävde. Men nu blir jag ju tokarg när hon gräver på vår tomt. Det blir nog staket – pinnarna sitter ju redan där.

Jag orkade inte gå spåret igår. Vi var i Västerås halva kvällen och efter vi lagt barnen var jag sjukt trött. Då var klockan redan efter nio… Vi får ta det ikväll istället.

Skogen.

Nu bor vi nära skogen. Det tar ungefär 5 minuter till blåbärsskogen.

Jag tog med mig mina barn och min hund och gick dit.

Astrid var trött. Jag glömde nappen hemma. Fan. Trots att det bara tar 5 minuter dit kändes det inte alls kul att gå hem och dit igen.

Att plocka bär med en trött, gnällig bebis som vägrar sova är inte heller kul. Så länge vagnen rörde på sig gick det väl okej, men när jag försökte stanna längre än 2 minuter blev det ett attans liv i vagnen.

Miloo och Alvar hade roligt – tillsammans. Det är en relativt ny grej, att de har roligt tillsammans.

Miloo hade roligt på egen tass också. Hon hittade ett litet dike med rinnande vatten under. Hon var inte längre beige när vi kom hem.

En till sak som är bra med att ha hus, när vi kom hem spolade jag av Miloo med vattenslangen. Härligt.

Sedan hände en inte alls lika härlig sak. Jag band Miloo vid en stolpe på verandan. Ställde dit en vattenskål och gick in och lagade lunch till Alvar och mig. Nästa gång jag tittade ut var Miloo brun igen. Jajamensan, en halvmeter djup grop bredvid verandan. Hon måste ha sträckt ut kopplet till max.

Helvetesjävlasatansskithund! Fan vad arg jag blev! Fan. Det går inte att lämna henne utom synhåll 5 minuter ens. Förra vecka grävde hon ur grannens kompost.

Fram med slangen igen. Jag var varken varsam eller snäll. Nu ligger hon under bordet, med koppel som inte kan sträckas ut till något grävvänligt (om hon inte ger sig på mina blomkrukor).

Svettig.

Miloo och jag har precis gått Hälsospåret. Det tar ungefär 40 minuter att gå och det är rätt schyssta upp och nerförsbackar.

Det är hur härligt som helst att gå i skogen. Förra gången jag gick spåret hade jag Astrid med mig. Nu var det bara Miloo och jag – och Depeche Mode förstås.

Nu är jag svettig och lite stum i benen. Miloo har gått och lagt sig. Vi har märkt att de gånger hon gräver är när hon varit ute och motionerat för lite den dagen. Vi har turats om att cykla med henne. Det går bra att cykla med henne här på landet där man inte behöver ha henne i koppel. Vi försöker hålla ett lugnt tempo så hon travar i rätt rask takt. Hon springer på gräset bredvid vägen och hon verkar gilla det.

Sedan är planen att det ska bli några svängar i veckan på spåret.  Nu gäller det bara att hålla ut tills det blir ett gift.

En gammal hund.

Jag vägrar att inse att Miloo börjar bli gammal. Jag vägrar inse att hon förmodligen inte kommer att finnas under resten av mitt liv. Bara tanken på det skrämmer mig ofantligt. Miloo har funnits med i hela mitt vuxna liv(jag blev vuxen rätt sent).

I söndags var vi på skogspromenad. Det blev en del springande för Miloo och en rätt lång promenad. Igår haltade hon på ett framben. Så har det varit i några år. När hon anstränger sig för mycket haltar hon dagen efter.

När Roger skulle gå ut med henne på söndag kväll var hon så stel så stel, hon vägrade nästan följa med. Hon linkade motvilligt ner för trappan och ville inte gå mer än nödvändigt. Det är lite sorgligt att se.

Skogen.

Det märks att det har blivit varmt ute. Vår lust att göra saker som har med utomhus att göra har ökat markant.

Igår var vi på Vallby friluftsmuseum och tittade på djuren. Idag tog vi en promenad i skogen. Det finns massor av fina skogar runt Västerås. Jag är extra svag för tallskog, tallhed, torr mark med lav… I en sådan skog var vi idag. Det var finfint promenadväder, lagom varmt och inget regn under den tiden vi var ute. Vi hade lite fika med oss som vi intog vid ett grustag – det finns en hel del grustag kring Västerås. Grustagen får mig att tänka på fjällen, eller den fjällnära skogen, lite öppet, inte så höga träd, torrt och rätt kargt. Det får duga som substitut när jag bor så långt från mina hemmafjäll.

Miloo tyckte nog att det var alla tiders ute i skogen. Hon hittade ett dike att rulla sig i och sedan förmodar jag att hon hittade något ställe där någon legat och varit död… Hon luktade nämligen död och förruttnelse när vi kom tillbaka till bilen.

Innan vi åkte hem for vi förbi Kicki och Roger… Vi glömde regnskyddet till vagnen och en Astridnapp där i torsdags. Jag passade på att låna deras vattenslang och spola av Miloo den värsta stanken. Tur att Miloo gillar att bli blöt…

Se mig i ögonen!

Alvar satt på golvet och klappade och kramade Miloo.

Miloo ruskar på sig och flapprar till Alvar i ansiktet med öronen.

- Man får inte slåss med öronen heller!

- Miloo! Se mig i ögonen!

- Se mig i ögonen när jag pratar med dig! Man får inte slåss med öronen heller!

Fästingar.

Eftersom jag har sjukdomsskräck, jag kan inte säga att jag direkt är hypokondriker eftersom jag inte tror att jag är sjuk hela tiden, men när jag väl har ont eller är sjuk tror jag ju att det är livshotande (jag ser starka samband med detta och Grey’s Anatomy), är det inte så konstigt att jag även har fästingskräck. Jag är hemskerädd för att det ska krypa omkring fästingar på oss här hemma.

Jag har aldrig haft en fästing på mig, inte en som suttit fast alltså, inte Roger heller (under den tiden vi har hängt), Alvar eller Astrid (som i och för sig inte hänger så mycket ute i gräset ännu). Men så har vi ju en hårig familjemedlem (jo, det finns en som är hårigare än jag, tro det eller ej). Miloo har haft många fästingar i sina dar. Jag kommer ihåg den första, då var hon inte gammal, det var nog hennes första sommar. Jag bodde i Göteborg, i Gamlestan och vi var ute på ”lilla ängen” när jag märkte, eller var det Karin som märkte, att Miloo hade en äcklig liten knöl på sig… Karin, som är från Linköping ( i Kiruna finns det än så länge inga fästingar, och det fanns definitivt inga där när jag flyttade därifrån -94) hade ju lite koll på det där med fästingar, så hon blev inte hysterisk – det blev däremot jag! Jag hade aldrig sett en fästing och det var ingen trevlig syn! Som ett stort grått majskorn satt den där! Äckligt! Jag hoppade omkring och skrek och tjoade medan Karin helt lugnt plockade bort den och dödade den.

Sedan dess har jag sett många fästingar, jag har plockat många, jag har dödat alla jag har sett. Efter Miloos första fästing köpte jag en helt värdelös fästingplockare, jag hade ju skräck för att ta i de äckliga äckliga krypen… Men, den var verkligen helt värdelös och efter det har jag alltid knipsat bort dem med naglarna. Det har funkat bra. Miloo har aldrig blivit sjuk av sina fästingbett..

Eftersom vi har en hund kan vi lätt föreställa oss att en och annan fästing hänger med hem och ramlar av här inne… Sedan är det ju fritt fram för den att hitta oss människor och sätta sig och borra ner sitt huvud… Uääk! Ibland föreställer jag mig det, och genast känns det som en 3-4 stycken kryper omkring på olika delar av min kropp…

Förra året köpte jag för första gången ett fästinghalsband till Miloo (innan hade vi någon slags lösning som vi applicerade i pälsen, i en bena, högt upp på nacken, den var inget att hurra för, hon fick många fästingar ändå), och det är verkligen superbra! Jag tror hon hade 1 eller 2 fästingar under hela förra sommaren!

Jag tror att vi ska försöka få vaccinera oss mot TBE. Det skulle kännas ganska mycket bättre.

Badkalas.

Mamma ville se Mälaren så i förmiddags åkte vi ner till Öster Mälarstrand och tittade. Det var kraftig vind, höga vågor slog in mot stranden. En ensam Windsurfare blåste förbi gång på gång…

Miloo tog årets första dopp. Vi trodde ett tag att hon skulle tycka att vågorna var läskiga, men inte Miloo inte! Hon simmade på precis som vanligt.

 

Vi är tillbaka!

Hormonjävlarna har lämnat min hund. De håller i skrivande stund på att lämna även mig. Ska jag klara mig med 8 dagar den här gången? Det kan bli så. Humöret är bättre, tröttheten börjar släppa och jag blir mitt vanliga härliga jag igen…

När hormonerna lämnade Miloo, löphormonerna alltså blev hon härlig, nästan härligare än hon varit innan. Hon går så snällt bredvid vagnen med slakt koppel… Hon går lugnt och harmoniskt även över E18. Det har aldrig hänt tidigare.

Miloo har varit med Roger på jobbet nästan varje dag sedan i september. Vissa veckor har hon varit hemma några dagar. Nu har hon varit hemma med mig onsdag-torsdag och idag. Vi har det rätt bra. Vi går fram och tillbaka till förskolan. Väljer alternativvägar på väg hem då vi inte har bråttom. Det är härligt. Hon har börjat söka lite sällskap igen, kommer och lägger sig bredvid mina fötter. Det är så mysigt. Jag har saknat henne, hennes sällskap. När hon är på sitt bästa humör, när inte Dobermanngenerna får ta över helt är hon den härligaste hunden i världen.