Jag hade en kompis. Hon fick barn. Hon hade träffat en bekant ute på stan, den bekanta frågade var barnet var varpå min kompis sa argt: HON SITTER VÄL INTE FAST I MIG! Barnet var hemma med sin pappa, och min kompis betonade att hennes sambo var fullt kompetent att ta hand om sitt barn. Jag tror inte att den bekanta väntade sig ett sådant svar. Jag tror att den bekanta frågade för att hon velat träffa barnet.
För några veckor sedan var Astrid på ett årskontroll med vaccinering. Samtidigt som hon skulle vaccineras hade jag en tid hos barnmorskan. När jag satt inne i barnmorskans rum hörde jag att Astrid skrek och började gråta. Jag uttryckte en viss oro och sa nog att det brände till lite i mammahjärtat varpå barnmorskan försäkrade mig om att Astrids pappa kan ta hand om det där.
Det fanns aldrig något tvivel i mig att Roger klarar av att ta hand om Astrid, att han, precis lika bra som jag, kan trösta henne, krama henne och få henne att känna sig trygg. Det var inte det jag oroade mig för. Jag oroade mig för mitt barn, mitt barn som hade ont, mitt barn som var ledset. Mitt barn satt i ett annat rum och var ledsen och jag ville vara där. Jag ville vara där tillsammans med Roger. Jag hade inte tänkt rusa in och rycka Astrid ur hans armar.
Det finns många kvinnor som är defensiva. Som poängterar hur bra det går att vara utan sitt barn, hur snabbt de kan gå tillbaka till arbetet, att pappor visst kan vara hemma med sina barn – även den första tiden. Det är jag säker på att de kan. Jag tror inte att omsorgen om barn sitter rotat i en människas kön.
Ändå kan jag inte låta bli att fundera på varför man vill ha barn om man vill gå tillbaka till arbetet så fort. Varför vill man ha barn om man sätter dem i förskolan vid ett års ålder och har dem där ibland mer än 8 timmar om dagen.. Då spelar det ingen roll om man är kvinna eller man. Ser man sitt föräldraskap som ett straff och barnen som ett hinder i karriären kanske man inte skulle valt livet med barn.
