Inte som vanligt.

Mötet ja. Jag fick träffa min nya handläggare på Försäkringskassan. Det var en otrevlig upplevelse rakt av. En sur, otrevlig kvinna. Jag skulle kunna berätta mer om henne men jag avstår. Min kontaktperson från Arbetsförmedligen var där han också. Hennes raka motsats skulle man kunna säga. Tillsammans blev det nästan komiskt.

Han försökte hela tiden peppa mig och säga att det nog skulle bli bra medan hon körde med skrämseltaktiken – skärp dig och skaffa ett jobb, från oss får du snart inga fler pengar.

Jag gjorde inte som jag brukar. Jag log inte, skämtade inte, viftade inte bort otrevligheterna utan betedde mig helt tvärtom. Jag fick nästan ett utbrott.

Mötet var totalt meningslöst. Det sas inget som jag hade någon glädje eller nytta av.

Jag är stolt över mig och mitt ändrade beteende.

Möte.

Klockan 13 ska jag på möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Det är väl inget att se fram emot direkt. Det brukar sällan vara upplyftande.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det beror kanske på att jag inte riktigt vet vad mötet beror på.

Den som lever får se.

Skyddad: Det går neråt.

Detta inlägg är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Hon har ringt nu, Frau Doktor.

Hon har ringt nu. Min doktor. Och… Hon var jättesnäll! Inte ens lite barsk, absolut inte arg.. Hon var förstående och la fram sakerna hon hade att säga försiktigt. Roger tror att det är för att jag är gravid, man måste vara snäll mot gravida kvinnor – jag är beredd att hålla med.

Hon tyckte att jag kunde börja med samma medicin igen. Det har forskats och forskats om medicinen och inga bevis har kunnat läggas fram om att de ger fosterskador. Den skadan man har trott att den kan ge tidigare är Läpp/Gomspalt, och den skadan blir till under de tre första månaderna i magen. Så, hon tyckte att jag kunde börja trappa upp medicinen igen och det är otroligt lockande. Jag vill så gärna bli normal igen, må bra igen, orka grejer igen…

Men samtidigt är jag skeptisk. Jag tror ju inte att doktorn ljuger för mig. Men, en blivande mamma är väl alltid nojig? Att stoppa i sig epilepsimedicin känns inte så där jättekul. Men jag överväger. Jag ska fundera på det en stund till.

Väntar.

Nu har jag väntat en hel arbetsvecka att någon från psyk ska ringa. Jag ringde upp idag igen och fick veta att det är min läkare – den barska överläkardamen – som ska ringa, inte den snälla sjuksköterskan.

Jag är lite rädd för vad hon ska säga. Jag är ju rädd för henne även när hon inte säger något, nu, när jag dessutom inte varit ärlig känns det extra läskigt att jag ska prata med henne. Jag hade nog hellre pratat med den snälla sjuksköterskan, även om det varit en omväg.

Nu går jag omkring här med lite ont i magen, väntar och är nervös. Snart kanske hon ringer, eller så dröjer det tills på eftermiddagen.

 

Så var det slut.

Det blir ingen fortsatt praktik på Mässingsbruket. Jag kände att 4 timmar om dagen 5 dagar/veckan blir för tungt. Jag har känt mig orolig ända sedan jag bestämde mig för att börja praktiken och blivit mer och mer säker för varje dag.

Jag pratade med min AFkontakt idag och vi kom fram till att 3 dagar i veckan kanske skulle funka. Han ringde till Mässningsbruket men de tyckte nej. Deras absoluta högsäsong börjar nu. Det skulle inte funka med en jag som knappt mäktar med något.

Lite ledsen blir jag, men faktiskt bara lite. Jag är stolt över migsjälv för att jag lyssnade på mig, på kroppen och dess signaler. Kroppen sa att detta orkar jag inte, och jag lyssnade – jag lyssnade innan det gick helt åt helvete. Det är nog första gången. Jag har kört stenhårt till jag slagit i botten och sedan har det tagit månader att komma tillbaka. Nu tänkte jag efter före, eller medan och det är jag glad för. Nu kanske jag klarar mig, jag kanske inte når botten, jag kanske kan vända redan nu.

Vi pratade om en eventuell annan praktikplats eller att faktiskt strunta i praktiken helt eftersom jag är gravid igen. Jag har inte riktigt bestämt mig hur jag känner. Jag väntar på samtal från psyk och jag hoppas att jag eventuellt kan få hjälp där, kanske finns det någon medicin jag kan få som inte lemlästar fostret i magen. Jag tror i alla fall att jag kan få någon slags råd.

Jag sitter här och jag vet inte riktigt vad jag känner… Lättnad? Sorg? Frustration? Besvikelse? Den gamla Åsan, den utan förmåga att acceptera hade varit skitbesviken och hatat sig själv över allt annat, men den här nya Åsan, den som lyssnar på kroppen, som vill läka den, som vill ha ett bra liv trots att jag inte kan arbeta, den känner ändå en viss lättnad. Jag kanske lär mig att tycka om migsjälv, som jag är, med svagheter.

Praktiken ska börja.

En stund i fredags kändes allt perfekt. Jag hade längtat länge efter att hitta en praktikplats och ville inte vänta längre.

Några timmar senare var det inte längre så bra. Jag har gråtit, haft ont i magen, velat fly och ångrat mig.

Jag känner mig inte redo. Inte redo för 4 timmar om dagen. Inte redo att passa arbetstider och busstider. Jag vet egentligen inte vilket det är som är värst. Att Alvar ska till dagis inne i stan och att det tar en timme att få dit honom och få hem mig. Att de vill att jag ska ändra de tiderna jag hade tänkt ”jobba”. Börja och sluta senare. Att ändra mina tider betyder att jag måste ändra Alvars dagistider. Att han skulle gå från 11-16 eller kanske 10-16? 9-15? Jag känner oro av förändring. Stor oro av liten förändring. Hade han gått på dagis här hade det varit lättare. Det hade tagit på sin höjd 20 minuter fram och tillbaka till dagis.

Köpa bil eller ej? Skulle det underlätta med en till bil? Vill vi betala priset för en till bil? Jag tror inte det.

Jag har försökt tänka förändring på alla ställen… Var kan jag kapa? Var kan jag dra in för att det ska bli lättare? Jag hittar inget ställe.

Inatt har jag inte sovit skönt. Jag har vaknat, mått illa, haft ont i magen och bara varit livrädd. När jag blir så här rädd av en praktik, en praktik på högst 4 timmar/dag… då blir jag livrädd för migsjälv. Det finns dagar när jag tror att jag är helt okej, helt ”normal”… Att om jag bara snap out of it kan klara en jobb, kanske inte heltid, men i alla fall ett jobb, sedan finns de dagarna, när jag känner att livet, livet med mig, att leva som mig, är nog jobbigt, att det är allt jag klarar.

Jag hatar att jag jämför mig med andra, tänker på hur mycket andra, normala människor klarar. Det spelar så liten roll vad andra klarar. Det som händer är att jag mår så otroligt mycket sämre när jag jämför mig med andra.

Jag har en dålig känsla. Jag tror inte att jag kommer att klara praktiken. Om jag inte klarar den kommer jag att bli arg och besviken på migsjälv. Tycka att jag är värdelös. De är nog de känslorna som redan kommit fram.

Idag börjar praktiken. Jag ser inte fram emot den.

Bättre.

Första praktikdagen gick bra. Över förväntan, men jag hade ju inga förväntningar utan snarara förfasningar eller något. Det har i alla fall gått bra, det är bra människor som arbetar där och de har tagit bra hand om mig.

Det är fortfarande skitjobbigt att hämta Alvar på dagis med buss. Bussen är seg, full och varm. Dessutom går det landsortsbussar hit och inte sådana bekväma stadsbussar som är låga och lätta att kliva av och på med barnvagn. Det ÄR jobbigt. Jag vill ha en bil.

Jag har ringt psyk idag. Jag erkände hela kalaset; att jag slutat med medicinen på eget bevåg, att jag sagt till min barnmorska att jag pratat med psyk även fast jag inte hade gjort det, och att jag nu mår dåligt. Sköterskan som jag pratade med skulle konsultera med min doktor och sedan återkomma imorgon. Det känns bra att ha ringt det samtalet. Jag är bara lite nervös för vad de ska säga imorgon. Sköterskan jag pratade med idag lät då i alla fall inte arg eller dömande. Det kanske inte är så konstigt – för att det något bipolära är kända för så är det att sluta med sin medicin….

 

Fredag igen.

Jaha – så var det fredag igen. Dagarna flyter fram sakta. Det blir tråkigare och tråkigare att vara hemma varenda dag. Jag börjar bli ganska rastlös. Idag ska jag på praktikplatsbesök. Jag hoppas att det kan bli något. Jag vill verkligen ha något att göra på dagarna.

Jag fick brev från Camilla på Grön Rehab igår. Det känns redan som om det var längesedan vi gick där.

Besviken.

Jag skulle varit på studiebesök på en eventuell praktikplats nu, men de ringde och avbokade, eller ombokade rättare sagt. Det känns lite träligt. Vi hade fixat så Farmor skulle hämta Alvar på dagis. Nu får ju Alvar vara hos henne i alla fall, men… Nu måste någon annan hämta honom på fredag. Det känns jobbigt att be Farmor igen. De ringde och avbokade 40 minuter innan jag skulle varit där.

Jag har pratat med min arbetsförmedlare och jag börjar bli både besviken och rastlös. När han pratar med mig får jag skuldkänslor för att jag inte börjat på någon praktik ännu… Jag. Det är ju inte jag som skall fixa min egen praktikplats. Det är inte mitt fel att de inte började jobba med oss förrän två veckor innan vi slutade på Grön Rehab. De tio veckorna går och ingen praktik blir det. Jag undrar hur det går för de andra i gruppen.

På söndag har vi återträff. I Sala. Det ska bli roligt att höra hur det går för alla.