Tredje veckan. Fortfarande sjuk.

Jag fick penicillin utskrivet igår, det och cortisonspray till näsan. Bihålorna känns lite mindre fulla. Det sprängvärker inte längre, jag har slutat att snyta ut blodblandat var – och det är ju skönt.

Jag är fruktansvärt trött. Ont i huvudet. Ont i kroppen, men mest trött.

Det blev ju inte roligare för att Astrid inte somnade förrän klockan 02.30.

Igår blev det rekord. Ögon, öron och bihåleinflammation. Det ekar i mitt vänstra öra, mitt vänstra öga gick inte att öppna förrän jag hade tvättat rent det, och hela högra sidan bultar nå djävulskt, speciellt när jag ligger ner.

Jag blev rädd igår. Trodde att jag skulle bli döv.

Jag som är jag-tar-banne-mig-inte-penicillin-om-jag-inte-är-nära-döden, börjar faktiskt överväga att gå till läkaren. Jag ska nog ringa 1177. Det var tråkigt för en vecka sedan, det är inte roligare nu.

Vitlök i öronen. En vitlök på smörgåsen till frukost. C-vitamin, Sinova. Jag kanske ska göra en drink? Ingefära, vitlök, chili, citron och honung… Det lättade upp senast.

Det här har varit världens längsta vecka. Det känns lätt så när man är sjuk och väntar på att bli frisk. I går på kvällen tappade jag både smak och luktsinne. Det är aldrig roligt. Jag hade heller ingen konjak att lätta upp stämningen  bihålorna med så det var bara att dricka sitt smaklösa te och se glad ut.

Natten har varit lika trälig som föregående nätter. Varför måste det alltid jävla till sig på kvällarna?

Alvar fick vara hemma från Förskolan idag. Astrid kräktes i morse. Nu kom det inget mer av den varan, men jag vill inte riskera att bli den som smittar ner hela förskolan med magsjuka!

Roger kommer snart hem från jobbet. Han kommer alltid lite tidigare på fredagar och det är skönt.

Imorgon blir det Västerås. Jag ska köpa kläder till Astrid och så ska vi fika med Farmor. Hoppas att det inte regnar. Jag tippar på att det kommer att regna.

Efter en bra dag är Astrid nu jättesnorig igen. Hon har sovit ryckigt i natt, gnällt mycket. När vi (Roger var in flest gånger) varit in till henne har det inte varit svårt att förstå varför hon har svårt att somna. Det bubblar i näsan och rosslar redigt i halsen. Vi har gett henne nässpray och försökt palla upp under hennes huvud, vilket spelar väldigt liten roll eftersom hon ändå ligger på mage med huvudet inborrat i täcket i fotändan…

Jag mår sämre idag än jag gjorde igår, så det blev ingen långpromenad idag. Det är bara att vänta tills jag mår bra igen.

Jag drack konjak igår. När smaken och lukten varit borta i en timme, när varken nässpray eller snytningar hjälpte tog jag konjak och det klarnade nästan på en gång! Konjaken är tyvärr slut nu. Det kanske får inhandlas ny. Roger klagade och sa att vi kunde köpa något godare den här gången, men fasiken, medicin är väl sällan gott?

Andra veckan med förkylning.

Innan förkylningen gick jag en långpromenad varje morgon. Jag hade fått in vanan och att hoppa över det kändes inte troligt.

Sedan blev jag förkyld. Trött och orkeslös. Orkade knappt runt kvarteret med Miloo. Orkeslösheten fick samsas med paniken. Jag känner all kondition och all eventuell viktminskning bara försvinna. Varje kväll har jag tänkt att jag ska gå imorgon, imorgon ska jag vara nog frisk. Efter en natt med väldigt lite sömn, VMguld i dregling och maratonsnytningar har jag känt mig mer än trött på morgonen och en rask promenad har känts helt uteslutet.

Det galna är att när jag inte får motionera försvinner även motivationen att äta bra. Jag har varit bra på det där, i början riktigt hård, under senaste månaden har jag ätit snask på helgen. Nu kan jag ta mig en pepparkaka mitt på dagen på en tisdag! För någon som är smal och som inte ska gå ner a hell of a lot spelar det mindre roll, men jag som ska gå ner 25% av min nuvarande kroppsvikt får inte tillåta mig sådant. Jag har ju egentligen inget att skylla på. Det är ju jag som brister i min… självdisciplin.

Idag tänkte jag att en lugn promenad i Ransta skulle jag nog orka med. Jag slog följe med en mamma från Alvars förskola som skulle gå den långa svängen över åkrarna. Jag skulle inte följa med. Men så gjorde jag det ändå! Det gick bra att gå, vi gick ganska sakta. När jag kom hem var jag riktigt glad! Mest glad över att jag klarat det.

Jag hoppas att jag klarar det imorgon också! Jag har tänkt ignorera förkylningen, glömma bort att den finns. Jag hoppas att det funkar.

Sedan 1992-93 har jag försökt spara mitt hår långt. Att jag varken passar i långt hår eller bör har det för att jag får utslag i hårbotten är en annan femma. I min drömvärld har jag långt jämnlångt hår.

Nu är det 2009 och jag är inte en endaste bit närmare målet. Längre bort än jag var för 2 månader sedan, betydligt längre än jag var för ett år sedan.

Just nu ser jag riktigt bedrövlig ut. Jag vill inte ens beskriva det jag har på huvudet som en frisyr. Det ser bara ut som ett svårt misslyckande. Jag vill inte se ut så här.

Då och då med rätt ojämna mellanrum har jag rakat bort allt hår och börjat om på nytt. Jag funderar på att göra det i kväll. Trots min fåfänga strävan efter långt hår har jag aldrig sett på mitt hår som någon nödvändighet. Jag har aldrig sörjt det när jag har rakat bort det, kanske ångrat mig lite när jag nått Monchichistadiet… Men även det stadiet går över. Det kan vara dags nu.

Roger är tillbaka på jobbet, lite av hostan har han kvar, men annars är han så gott som frisk. Jag är fortfarande inte på bättringsvägen. Eller kanske.. Jag har i alla fall sovit mer i natt. I går natt sov jag i ryckiga 20 minuterspass på grund av att jag var tvungen att andas med munnen och sova på rygg. Jag sover aldrig på rygg annars, inte ens som gravid.

I natt har jag sovit, vaknat, snutit mig, druckit vatten, tagit nässpray och en halstablett. När jag la mig kunde jag knappt svälja. Det känns lite bättre nu. Det klickar i mina öron och spränger i mina bihålor. Fan vad jag klagar! Det är verkligen irriterande att vara sjuk. Jag orkar precis ta mig fram och tillbaka till dagis. Jag är verkligen gnällig.

Astrid är inte heller härlig. Hon har ögoninflammation och är jättesnuvig. Jag ska nog ringa till läkaren idag. Vi får väl se om man får en tid eller om vaccineringen gör det helt kört. Astrid sover mycket nu. Hon är uppe en liten stund men snart vill hon sova igen.

När det väl kommer igång verkar det inte gå att stoppa.

Inredningshysteri. Jag gillar att titta på en del inredningsprogram på TV. Det med Simon och Tomas tycker jag är rätt underhållande, men resultatet av deras inredning gillar jag sällan. Förra veckan såg jag programmet och de skulle då inreda ett kök och ett matrum där familjen hade en väldig blandning av gamla möbler. En avlutad furusoffa, några betsade stolar, några klarlackade, några målade. De hade ett matbord där iläggskivorna och bordet inte hade samma färg och jag medger att det inte var ett lugnt eller enhetligt hem. Kvinnan i familjen hade ärvt möbler efter gamla släktingar och de var väl inte heller enhetliga.

När Simon och Tomas inrett klart fanns ingen av de möblerna kvar. Ett vitt matsalsbord med vita stolar hade ersatt det gamla med udda stolar och knasigt matbord. Visst, det var städat och fint, enhetligt och snyggt men helt själlöst!

Jag har ärvt en kandelaber i nysilver efter min farmor. Den är lite snirklig och absolut inte i min smak. Jag har ärvt den efter min farmor som jag älskade. För de som inte vet det kan den nog verka lite felplacerad hemma hos mig, men för mig betyder den väldigt mycket  och jag kommer alltid att spara den.

Vi har också udda köksstolar och en lite tokig blandning av IKEA, gamla ärvda möbler och nödinköp från second-handbutiker. Det är inte det minsta polerat, inte det minsta enhetligt (förutom att halva vårt hem består av MALMbyråer från IKEA.)

Jag vill köpa en möbel till köket. Någon slags skänk eller stor byrå. Jag tycker att det är svårt för jag vet inte hur jag vill att den ska se ut. Jag hade mycket väl kunnat tänka mig att köpa en byrå från IKEA (dock inte en MALM). Men jag hittar hellre en på Blocket.

I ett superstylat hem passar inte barn, inte hundar och inte en ful marsvinsbur med marsvin som sprättar iväg både spån och hö..

Nu när vi ska göra om hemma, måla väggar, tapetsera och kanske lägga nytt golv tänker vi efter noga. Tänker efter hur vi vill ha det, vad som är vår stil. Inte vad Simon och Tomas tycker skulle vara snyggt. Vi vill nog ha en orange tapet i sovrummet… vi vill ha kvar ryamattan som låg i huset på Bryggaregatan när vi köpte det.

I det perfekta hemmet ska man helst inte ha några saker alls. Speciellt inte några personliga. Inga böcker, inga spel, inga skivor. Framför allt inga sladdar! Jag gillar inte heller sladdar, men jag gillar att titta på film, lyssna på skivor och kanske till och med spela spel.

Jag kan drömma om det perfekta hemmet, men jag inser rätt snabbt att i det perfekta hemmet passar inte mitt operfekta jag.

Jag tycker att det är tråkigt med inredningsprogram och inredningsstilar som är så likformiga. Även om föremålen varierar tycker jag att känslan består. Vitt vitt vitt, eller lite galna fondväggar och jättestora lampor..

Min fascination av det lite röriga, ostädade hemmet består. Röra och variation på möbler gör hemmet levande. Att inte ha någon enhetlig stil är att ha en stil det också.

Den har upptagit mycket plats. Både här i min blogg, i mina tankar, för att inte tala om i media, som samtalsämne om inte ett så kanske nummer 2 eller 3.

Roger och jag hade ett långt samtal om det förra veckan och nu har jag ändrat mig. Om jag blir erbjuden vaccin inom en inte helt oöverskådlig tid kommer jag att ta det. Jag tar det för mina barns skull. Mest för Astrids skull eftersom hon är för liten för att få vaccinera sig. Vi satt och läste på Socialstyrelses webbsida och av det vi läste där så får riskgrupperna vaccinet först, sedan barn, sedan resten. Alltså kommer Alvar att få vaccinet före oss andra.

Hade jag varit ensamstående och barnlös hade jag inte vaccinerat mig. För hur bra det än är att slippa en influensa tror jag ändå inte att det är bra att vaccinera sig för ofta. Jag inser att inget vaccin är det andra likt. Jag inser att jag förmodligen har läst på dåligt om vaccin. Jag inser att vaccinering inte är det samma som överanvändande av antibiotika.

De som dött av den i Sverige har varit sjuka i cancer. Människor har alltid dött i influensa. De som dött har oftast varit svaga, haft en svår sjukdom sedan tidigare eller varit försvagade av andra skäl.

Jag är inte alls övertygad om att det är vaccinationen eller döden. Jag tror att vi blir erbjudna vaccinet i första hand för att vårt samhälle inte ska stanna på grund av att så många är sjuka. Det är väl en rätt bra anledning men den talas det inte om. I alla fall inte mest och högst.

Liksom många andra saknar jag en saklig, tydlig information från en instans som har en övergripande kunskap i ämnet.

Vaccinet verkar hastigt framtaget. Skrämselpropagandan är påtaglig och de som valt att erbjuda hela Sverige vaccin säger knappt något. Jag tycker fortfarande att det hela är illa skött.

Att influensan är klassad som pandemi har inget med att göra hur allvarlig den är. Det betyder att hela världen drabbats. Jag tycker att ordet pandemi ofta används som ett mått på hur farlig influensan är.

Men nu har jag bestämt mig och har nog ältat det här ämnet färdigt. Jag har ältat lite för mycket, lite för länge – precis som jag brukar göra.

Astrid behövde bara bli ett år och en dag så gjorde utvecklingen ett hopp! Hon reser sig och står utan stöd. Hon tittar på saker, pekar och säger ”Titta där”! Igår bar Roger på något och vi kan båda två svära på att det lät som hon sa ” Vad är det där då?” Vi fnissade lite. Hon tittar och pekar, frågar och härmas. Det är så roligt!