Dubbla budskap.

I år har Svenska Kyrkan ett fasteprojekt som heter Ko=Framtid. Det går ut på att vi ska skänka pengar som ska bidra till att familjer i Tanzania ska få en ko som ska hjälpa familjen att få mat.

I rapport efter rapport får vi veta att livsstilen vi har i den rika västvärlden inte är hållbar. Vi lever upp hela världens resurser flera gånger om. Vårt sätt att leva är inget föredöme.

Vi äter mer och mer kött, detta kött är en stor miljöbov då jordbruket släpper ut väldigt mycket växthusgaser. Vi kan också lära i flertalet rapporter att konsumtion av kött och mejeriprodukter inte är bra för våra kroppar. Mjölk är inflammationsfrämjande, kött ger ökad risk för tarmcancer.

Detta är alltså en livsstil vi vill exportera. Vi vill få familjer i Tanzania att börja dricka mjölk, vi vill att kon ska få kalvar och jag antar att dessa kalvar en dag ska bli mat. Vi vill alltså att fler människor ska välja en livsstil som är skadlig för klimatet, som gör oss sjuka.

Det kristna budskapet att älska sin nästa känns oförenligt med detta projekt. Vi älskar inte planeten, definitivt inte djuren som får sätta livet till, eller åtminstone utnyttjas, vi älskar inte dem som får vara utan mat. Vi vill alltså att fler människor ska välja vårt osolidariska sätt att producera och konsumera mat.

De fattiga i Tanzania skulle kunna föda fler om marken som odlas till djurföda istället skulle användas till att odla mat till människorna direkt. Det är ett resursslöseri att låta maten ta omvägen genom kon. Det blir mycket svinn.

Svenska Kyrkan uppmuntrar en vegetarisk konsumtion, men de är inte emot kött/mjölkproduktion. Detta är för mig en motsägelse. Vad finns det för skäl att uppmuntra till en vegetarisk konsumtion när det inte finns några fel med att konsumera kött/mjölk.

Jag anser att Svenska Kyrkan ska gå i fronten när det gäller att välja en hållbar och kärleksfull livsstil. Att välja en livsstil som gör minsta möjliga skada; som skadar planeten så lite som möjligt, som skadar så få djur som möjligt, som gör så att så många människor som möjligt får äta sig mätta varje dag.

Fastekampanjen 2017 känns både ogenomtänkt och kortsiktig.

Annonser

Det jag inte tog med i beräkningen.

Innan jag blev gravid  var jag livrädd för förlossningen. Jag var helt övertygad att jag skulle dö av smärta.

När jag blev gravid var jag livrädd för att något skulle vara fel med barnet. Att det skulle vara sjukt eller skadat. I slutet av graviditeten började jag fundera på hur det skulle bli när barnet kom ut, när jag skulle bli mamma på riktigt.

När vi skulle åka hem från BB kändes det som om vi försökte smita, vi var väl inte tillåtna att ta med detta barn hem!? Utan någon vuxen närvarande (jag var 31 år)

Så länge barnet var litet och hemma med mig flöt livet på rätt bra. Det var fantastiskt att lära känna denna lilla individ som bott i min mage i vad som kändes som en evighet. När det var dags att konfronteras med verkligheten slog det mig. Mitt barn skulle tillbringa tid med andra barn, dessa barn hade egna föräldrar som inte har samma värderingar som jag. Dessa värderingar skulle de föra över till sina barn, precis som jag överför mina värderingar till mina barn. Plötsligt stod det klart hur komplicerat livet skulle bli. Det skulle bli en evig kamp. Mina barn ska samsas med barn som inte problematiserar könsroller, som är homofober, som inte har någon aning om koldioxidutsläpp, som tycker att det är okej att spela GTA fast de bara är 9 år gamla.

Nu är mina barn 11 och 8 år gamla. Det blir svårare och svårare att leva i en skyddad verkstad. Vi har turen att bo på ett litet ställe, där 8-åringar fortfarande är barn, när de inte vloggar om smink vid 11-års ålder.

Föräldramöten, gemensamma beslut. Ska barnen sälja salami för att samla ihop till en klassresa? Frågor jag inte ens visste kunde komma upp ska plötsligt besvaras.

Det är detta som ska läras ut på föräldrakurserna på MVC. Att ge sitt barn mat, byta blöjor, ta hand om dem när de är sjuka är en baggis. Det är interaktionen med andra barn och deras föräldrar som är det svåra.