Det jag inte tog med i beräkningen.

Innan jag blev gravid  var jag livrädd för förlossningen. Jag var helt övertygad att jag skulle dö av smärta.

När jag blev gravid var jag livrädd för att något skulle vara fel med barnet. Att det skulle vara sjukt eller skadat. I slutet av graviditeten började jag fundera på hur det skulle bli när barnet kom ut, när jag skulle bli mamma på riktigt.

När vi skulle åka hem från BB kändes det som om vi försökte smita, vi var väl inte tillåtna att ta med detta barn hem!? Utan någon vuxen närvarande (jag var 31 år)

Så länge barnet var litet och hemma med mig flöt livet på rätt bra. Det var fantastiskt att lära känna denna lilla individ som bott i min mage i vad som kändes som en evighet. När det var dags att konfronteras med verkligheten slog det mig. Mitt barn skulle tillbringa tid med andra barn, dessa barn hade egna föräldrar som inte har samma värderingar som jag. Dessa värderingar skulle de föra över till sina barn, precis som jag överför mina värderingar till mina barn. Plötsligt stod det klart hur komplicerat livet skulle bli. Det skulle bli en evig kamp. Mina barn ska samsas med barn som inte problematiserar könsroller, som är homofober, som inte har någon aning om koldioxidutsläpp, som tycker att det är okej att spela GTA fast de bara är 9 år gamla.

Nu är mina barn 11 och 8 år gamla. Det blir svårare och svårare att leva i en skyddad verkstad. Vi har turen att bo på ett litet ställe, där 8-åringar fortfarande är barn, när de inte vloggar om smink vid 11-års ålder.

Föräldramöten, gemensamma beslut. Ska barnen sälja salami för att samla ihop till en klassresa? Frågor jag inte ens visste kunde komma upp ska plötsligt besvaras.

Det är detta som ska läras ut på föräldrakurserna på MVC. Att ge sitt barn mat, byta blöjor, ta hand om dem när de är sjuka är en baggis. Det är interaktionen med andra barn och deras föräldrar som är det svåra.

Annonser