Ny energi.

Jag har varit någons mamma i över 10 år nu. Ibland känns det dom om barnen föddes förra månaden, ibland känns det som om jag alltid varit mamma. 

Den här sommaren blev våra barn plötsligt stora. Jag vet inte exakt när det hände, men plötsligt kan de göra en massa saker alldeles själva. Fantastiskt. Det känns som en ny era! Jag känner mig förvirrad, förväntansfull, sentimental, lättad och tacksam på samma gång. 

Jag tycker att barnen är rätt trevliga barn. De uppför sig rätt okej bland folk. De är inte bråkiga i skolan. Det är skönt. Så mycket kan gå fel under en uppväxt och små händelser kan få enorma konsekvenser. Det skrämmer mig. 

Den senaste tiden har jag börjat fundera på framtiden – på vad vi ska göra efter vi har bott färdigt här i Ransta. Det är en ny tanke – att det finns ett efter. Jag drömmer för det mesta om Göteborg. Men så kommer rädslorna, barnen ska byta skolor, lämna kompisar, flytta till ett nytt liv. Tänk om det skulle bli dåligt. Tänk om de inte skulle komma in i gemenskapen. Det är läskiga tankar. 

Men att ge efter för rädslan, låta den bestämma – känns inge vidare. 

Annonser

En ny början.

I fredags flyttade hästen. Jag har skött allt så otroligt illa. Jag borde aldrig köpt henne, jag borde inte fegat så jävligt och låtit I sköta min smutsiga affär. Blä. Självförakt är bara början. 

Nåväl. Självföraktet får jag försöka komma över. Jag vill bara att allt ska vara över så jag får gå vidare i livet.

Att livet med egen häst är över känns på samma gång väldigt sorgligt och samtidigt väldigt, väldigt lättande. 

Men efter då, vad gör jag då? När jag inte ska ta hand om hästen, ha ångest för att jag inte gör grejer med hästen. Ha mer ångest för att jag inte gör något med hästen. Ha ångest för att hästen kostar för mycket, att hästen ska skos, ska vaccineras… 

På torsdag börjar jag på en yogakurs. Förändring nummer 1. Jag planerar fler förändringar. Men än så länge har de bara med träning att göra. Eller, jag planerar romantiska små resor med Roger. En längre resa med hela familjen. 

Hoppas att hästen blir såld snart så livet kan gå vidare. 

Efter.

När det här är över, då ska jag! Så går mina tankar ofta. När är det där efter egentligen? 

Bli äldre.

Jag har börjat märka läbbiga grejer som har med åldern att göra. Tänkte att jag skulle göra en lista! 

1. Synen blir sämre – fort! Hua. Försöker fokusera blicken och tror på allvar att det ska funka! 

2. Kroppen läker långsammare. Allt gör ont längre. Kroppen är stelare på morgonen. 

3. Jag bryr mig mindre, tar åt mig mindre. Jag känner mig avtrubbad. Det kanske är en bra sak?

Det var ju inte så många grejer… 

Gå vidare? 40-årskris?

Är det en 2 år försenad 40-årskris? Eller är det ett maniskt infall? Att leva med bipolär sjukdom gör att jag är ytterst tveksam till min förmåga att ta realistiska beslut. Det är så otroligt lätt att ta förhastade beslut baserade på en impuls eller på en känsla. Att sedan ta hand om efterverkningarna av det beslutet är ett jävla skitarbete! 

Är det kanske ett flyktbeteende? Jag har flytt många gånger genom åren. 

Jag har trivts bra här, men jag börjar känna mig redo för en förändring. Småbarnsåren är över och livet har fått en annan karaktär. Barnen är mer självständiga och klarar sig numer utan mitt ständiga övervakande. 

Är kanske mina dagar i ett hus på landet räknade? Jag har längtat utomlands, till värmen, till storstaden, till en hyreslägenhet utan eget ansvar. Ett hus och två bilar kräver sin energi. Varken Roger eller jag är sugna på att bygga och fixa. Om jag inte gillar att göra det själv kan jag inte kräva att han ska gilla det. 

Göteborg. Det är det enda valet i Sverige. Göteborg känner jag till, jag har ett socialt kontaktnät där. Det är en möjlig väg att välja. En hyresrätt i Göteborg. Det som oroar mig är barnen. De får byta skola, ska skaffa nya vänner och allt sånt. Tänk om de blir ensamma… 

Kanske känns det annorlunda om ett tag. Kanske. 

Skriva i stället för ångest.

Min ångest tror jag består till stor del av obearbetade problem. Detta, att skriva ner mina problem är försök att få problemen att stanna där, som problem, inte eskalera till ångest. Får se om det funkar.

Mitt nyårslöfte i år är att tänka efter före. Att försöka att inte ta beslut utifrån känslor. Det är årets grej. 

Gah!

Saker som maler på som en skärmsläckare i mitt huvud. 

# Jag ska sälja hästen, är ledsen för att jag ska sälja hästen. Tycker om hästen. Tycker hästen är lite jobbig. Hästen kostar sjukt mycket pengar. Försöker hitta på lösningar. Kommer ingen vart. 

# Fingret gör ont. Jag blir galen för att jag inte kan jobba. Jag vill jobba. Jag får dåligt samvete när fingret gör ont. Borde jag jobba på som vanligt. Vad kan hända om jag jobbar på och fingret fortsätter att göra ont. 

# Jag borde göra mer hemma, när jag ändå är hemma. Men jag tappar all motivation när jag bryter mina rutiner. 

# Vi ska äta bra mat. Jag ORKAR inte tänka på att det ska vara: gott (för alla i familjen), näringsriktigt, prisvärt, relativt lättlagat. 

# Jag har så många i-landsproblem som egentligen inte är några problem alls utan bara jag som är en gnällig jäkel. Pinsamt att jag ens klagar…