Jag är definitivt på väg uppåt från tjärhelveteshålet. Värsta depressionen/ångesten/blandade episoderperiodem jag någonsin haft under alla mina år som psykiskt sjuk. Psykiskt sjuk. Det en önskar att en ska bli när en blir stor. Eller inte. Men nu var det så det blev. Att jag sedan skulle gå sönder i skogen var väl inte heller planerat. Men så blev det.
Jag har slutat lita på mig själv. Mina insikter är inte pålitliga, min magkänsla är inget att ha. Men trots detta har jag funderat på mitt sjukdomsmönster. Jag blir alltid sjuk på sommaren eller under den tidiga hösten. Under den tiden mitt jobb är som allra lättast. Vad beror det på? Om kroppen nu ska gå sönder borde det vara när det är som tyngst – i november… Men då brukar jag vara fit for fight. Det är inte logiskt. Nu kanske skov i bipolär sjukdom inte är helt logiska – men ändå. Jag vet fortfarande inte vad som kommer först. Att själen går sönder eller att kroppen gör det. Att det sitter ihop är jag i alla fall säker på.
Jag har varit på jobbet idag, i en timme ungefär. Hjälpte till lite och satt sedan och fikade rätt länge. Och, som jag visste, så kom jag hem bra mycket gladare än jag varit på väldigt länge. Jag går sönder av att inte jobba, men det var ingen nyhet.
Det kom ett antagningsbesked här för någon dag sedan. Jag är antagen till en yrkesutbildning på distans. Utbildningen är på 1 år. Och idag tackade jag ja. Jag planerar att jobba och plugga samtidigt. Det är 2 träffar/termin och då får jag väl ta ledigt. Så, jag har lämnat in en ansökan för att jag ska få ha min sjukersättning vilande ett år, jag har även ansökt om studiebidrag. Det känns väldigt spännande och positivt att ha framtidsplaner. Det känns som om det var väldigt länge sedan.