Insikter och nya planer.

Jag är definitivt på väg uppåt från tjärhelveteshålet. Värsta depressionen/ångesten/blandade episoderperiodem jag någonsin haft under alla mina år som psykiskt sjuk. Psykiskt sjuk. Det en önskar att en ska bli när en blir stor. Eller inte. Men nu var det så det blev. Att jag sedan skulle gå sönder i skogen var väl inte heller planerat. Men så blev det.

Jag har slutat lita på mig själv. Mina insikter är inte pålitliga, min magkänsla är inget att ha. Men trots detta har jag funderat på mitt sjukdomsmönster. Jag blir alltid sjuk på sommaren eller under den tidiga hösten. Under den tiden mitt jobb är som allra lättast. Vad beror det på? Om kroppen nu ska gå sönder borde det vara när det är som tyngst – i november… Men då brukar jag vara fit for fight. Det är inte logiskt. Nu kanske skov i bipolär sjukdom inte är helt logiska – men ändå. Jag vet fortfarande inte vad som kommer först. Att själen går sönder eller att kroppen gör det. Att det sitter ihop är jag i alla fall säker på.

Jag har varit på jobbet idag, i en timme ungefär. Hjälpte till lite och satt sedan och fikade rätt länge. Och, som jag visste, så kom jag hem bra mycket gladare än jag varit på väldigt länge. Jag går sönder av att inte jobba, men det var ingen nyhet.

Det kom ett antagningsbesked här för någon dag sedan. Jag är antagen till en yrkesutbildning på distans. Utbildningen är på 1 år. Och idag tackade jag ja. Jag planerar att jobba och plugga samtidigt. Det är 2 träffar/termin och då får jag väl ta ledigt. Så, jag har lämnat in en ansökan för att jag ska få ha min sjukersättning vilande ett år, jag har även ansökt om studiebidrag. Det känns väldigt spännande och positivt att ha framtidsplaner. Det känns som om det var väldigt länge sedan.

Annonser

Dag 2.

Dag 2 utan dödslängtan. En får vara tacksam för det lilla.

Ångesten ligger och lurar men kommer inte riktigt upp till ytan. Jag är glad så länge den håller sig därunder.

Imorgon ska jag hälsa på på jobbet. Nya medicinen gör mig inte lika trött längre. Så alarmet är ställt!

Konstigt att en hel månad är borta. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket av den senaste månaden. Jag vet att jag mådde dåligt, tog för mycket medicin, var på akuten. Mådde mer dåligt. Blev inlagd.

Kanske är det värsta över för denna gång.

Jag funderar på att öka dosen av en av mina mediciner. Men jag ska fundera lite mer på det.

Första dagen.

Detta är första dagen på över en månad som jag inte velat dö. I alla fall inte hela tiden. Det gick flera timmar utan att jag tänkte på det. Jag blev lite förvånad när jag kom på det. Vad beror detta på då? Jag har gjort saker idag. Jag och barnen cyklade iväg och badade på eftermiddagen. Det blev en cykeltur på lite drygt en mil.

Det kanske var det. Fysisk aktivitet.

Solen skiner och värmen är tillbaka. Det kanske var det.

Jag har tagit den nya medicinen i snart en vecka. Det kanske är den.

Jag har sjunkit under kvällen. Nu är jag låg men jag är inte så låg att jag vill dö. Jag vill sova. Det är kanske lite bättre.

Snart kan jag kanske stiga upp i normal tid på morgonen. Det vore trevligt.

Dåligt samvete. Inte det bästa när en redan är på botten. Men jag har dåligt samvete. Jag har inte ridit på snart 2 veckor. Jag vet att R inte lider av det. Hon skrotar på där i sin hage och har det säkert alldeles utmärkt utan mig. Jag är för feg för att rida ut ensam. Jag är för asocial för att fråga om någon vill hänga med. Dilemma.

Men det kanske går framåt. Det vore ju toppen i sådana fall.

Likgiltig.

Jag träffade terapeuten idag. Hon frågade hur jag mådde. Jag fick tänka efter ett tag innan jag kom på det. Jag är likgiltig. Jag har gett upp. Jag väntar. Jag vet inte vad jag väntar på. Kanske döden, kanske livet. Det här är inte livet. Inte på något sätt.

Som en zombie går jag omkring. Trött, seg, förvirrad. Jag försöker sova bort så mycket tid jag kan. Detta kommer att bli en bortkastad sommar. Jag kommer inte ihåg det som hände igår. Det är som att jag inte bemödar mig med att lägga saker på minnet. Det spelar ändå ingen roll.

Hade jag inte haft djuren hade jag inte gått ut alls. Nu måste jag ut ibland. Jag tycket synd om barnen. En meningslös sommar även för dem.

Jag har tappat hoppet om äktenskapet. Det finns inget kvar. Inget värt att kämpa för. Men jag orkar inte ens prata om det. Det får bli som det blir.

Jag har pratat färdigt.

Undvika.

Jag försöker att inte ta någon lugnande medicin. Jag vill vara restriktiv med medicinen eftersom jag vill att det ska finnas något att ta när jag verkligen verkligen behöver det. Så nu sitter jag här med ångest och försöker lugna ner mig genom att göra något som tar tankarna bort från det onda.

Ibland tycker jag att jag mår rätt bra. Ibland tänker jag att det inte går att må så här. Tiden går och jag bara väntar. Väntar på att antingen dö eller må bättre.

Den nya medicinen gör mig tröttare. Tröttheten ger mig mindre ork att styra upp saker. Är det något jag mår dåligt av är det att inte kunna styra upp saker. Så jag sitter här, handlingsförlamad med en frustrerad jättetrött hjärna som vill göra en massa saker men inte orkar.

Jag hade en coach en gång. Som hjälpte mig att älta lite mindre. Det spelar ingen roll varför jag hamnat här, det kan jag i alla fall inte ändra på nu. Men jag ältar i alla fall. Faller kroppen för att själen är trasig eller faller själen för att kroppen är trasig? Det känns som att det är viktigt att veta för att kunna läka. Vad ska jag fokusera mig på först? Att läka kroppen eller själen?

Jag ska försöka komma iväg till gymmet på måndag för att ha något att göra, en rutin att följa. På tisdag ska jag träffa terapeuten. Så får vi se om jag kan ha närmare till en plan då.

Tiden går.

Min kusin skickade en bild på mina föräldrar igår. Midsommarfirande. När jag tänker på mina föräldrar är de lika gamla som när jag flyttade hemifrån. Varje gång jag ser dem, i verkliga livet eller på bild blir jag förvånad, eller kanske förfasad över hur gamla de ser ut.

Min syster fick samma bilder skickade till sig och kände samma sak.

På festerna i vår barndom sjöng M & P alltid. Jättefint, stämsång. Då var det inget speciellt, det var ju alltid så. Nu kan jag sakna det enormt.

En sång har satt sig djupt i mitt hjärta. Jag älskade den då och jag älskar den nu. Jag har letat efter den på nätet i många år men aldrig hittat den, förrän igår. Så igår fick jag höra den för första gången på minst 25 år. Hjärtat snörptes samman. Jag tänkte att jag skulle lära mig den. Min nästa tanke var att den får jag sjunga på en begravning.

Arbete.

Jag dör lite när jag inte kan jobba. Min själ blir outhärdlig. Jag vaknar rastlös och efter några timmar är jag så frustrerad att jag nästan går sönder. Det känns som om hjärnan spricker.

En månad borta från jobbet. Självmordstankar. Ska det vara så här resten av livet orkar jag inte. Ingen kommer att orka med mig. Jag orkar inte med mig. Hur ska R orka med mig då!?

Moment 22 eller nåt. Om jag jobbar går kroppen sönder och jag får leva med konstant smärta. Om jag inte jobbar går själen sönder och jag vill dö. Konstant smärta eller konstant smärta. Svårt val.

Om jag skulle byta jobb då? Till ett lättare jobb? Ett jobb där jag får röra på mig lagom mycket, vara ute, utan tunga lyft, utan att behöva arbeta med armarna framför eller ovanför kroppen. Vilket jobb är det?!

Jag kan inte sitta stilla, inte sitta framför en skärm, inte lyfta tungt. Det är svårt att komma på vad jag skulle kunna göra istället.

Så här är jag nu, med en trasig kropp och en ännu trasigare själ.