Planera.

Jag hatar ovisshet. Jag hatar valmöjligheter. Jag vill ha rutin, samma sak varje dag. Inga överraskningar för mig tack.

Nu lever jag i limbo! Jag är sjukskriven till den 29/7. Vad händer sedan!? Ska jag fortsätta jobba? Ska jag plugga? Ska jag jobba någon annanstans? Kommer jag bli fortsatt sjukskriven?

Jag börjar så smått vänja mig vid att ignorera framtiden. Men det känns inte som någon långsiktig plan. Jag måste nog prata med terapeuten om detta.

Dessutom känner jag mig fortfarande väldigt instabil. Det känns inte som att jag är kapabel till att ta några viktiga beslut just nu.

?

Annonser

Värmebölja, åsknedslag och skogsbränder.

Runt om oss härjar skogsbränder. Det är lite läskigt att det börjar kännas som normalläge. Det har varit väldigt varmt sedan början av maj. Nu har det varit runt 30 grader varmt varje dag i en vecka – eller så känns det bara så. SMHI har utfärdat en klass 1 -varning för höga temperaturer. Det känns sådär.

Inga marginaler.

Först går det upp, sedan går det ner och efter det går det lite längre ner.

Det krävs inte så mycket för att jag ska falla. Nästan ingenting. Minsta lilla motgång gör mig kraftlös.

Jag kan fortfarande inte somna utan hjälpmedel. Sömn är väldigt viktigt för mig. Utan sömn försmäktar jag.

Solen fortsätter skina. Det är fortfarande jättevarmt. Värmen tär.

Rädd.

Jag är politiskt aktiv. Jag är vänsterpartist. Jag är på riktigt rädd att bli förföljd och hotad efter valet. Om SD får något att säga till om är jag rädd att vänstersympatisörer kommer att terroriststämplas och jag kommer att få söka politisk asyl på Island.

Jag undrar om de som tänker rösta på SD vet vad de ger sig in på. Om de tänker så kort och trångt att de stirrar sig blinda på invandringen. Om de har köpt hela skrämselpropagandan att ALLT är invandrarnas fel. Det är inte invandrarnas fel att äldrevården är dålig (i själva verket skulle många kommuner inte klara sig utan de invandrare som arbetar inom äldreomsorgen). Att skolan är dålig är inte heller deras fel (det är alliansens ”entrepenörskola” som visat sig inte funka som de hoppades). Arbetslösheten har sjunkit – även bland unga. Det går bra för Sverige men det målas upp en bild av ett land i kris.

Visst, vi lever i ett orättvist samhälle där kvinnor fortfarande tjänar mindre än män, där de rikaste betalar mindre i skatt, där stora företag kringgår regler för att slippa betala skatt i Sverige. Men det är inte invandrarnas fel. Det är kapitalismens fel. Att hela tiden sträva efter större vinst, kostnadseffektivitet, att dra ner på personal för att dra ner på kostnader, det är inte invandrarnas fel. Det är profitjakten i det kapitalistiska samhället. Största möjliga vinst på bekostnad av människors liv.

Jag önskar att ”vanliga människor” kunde se vem som är fienden. Att de kunde se att detta med att vända människor mot varandra tar uppmärksamheten från den verkliga fienden.

Marknadens väl och ve är inte det viktigaste. Människoliv är viktigare. Oavsett var människan kommer ifrån.

Kreativitet.

När jag mår bättre gör jag fler saker, motionerar, rider, städar, pysslar, tar långpromenader med hundarna. Det blir mindre tid att älta och skriva i bloggen.

Jag har läst så många gånger att bipolärara är konstnärliga och kreativa. Det gäller tydligen inte mig. Jag är tråkig och totalt okonstnärlig. Jag har dessutom inget självförtroende, så även jag hade varit konstnärlig hade jag aldrig visat det offentligt. Hmpf.

Jag vill fortfarande skriva en bok. Jag kommer tyvärr ingenstans eftersom jag aldrig tar mig tid att sitta och arbeta med det. Jag förväntar mig att en hel roman ska bildas i mitt huvud och sedan ska jag bara behöva sätta mig ner vid datorn och skriva. Tror inte att det kommer att funka så.

Festival och människoskräck.

Det är festival i staden. Vi var där med barnen mitt på dagen. Allt som säljs är skräp, musik överallt. Ljudförorening i sin värsta form.

Besöket slutade med ångest. Även efter intag av lugnande låg ångesten där som ett stickande täcke. Folkmassor är inget för mig. De gör mig stressad och ger mig ångest. Som tur är tyckte resten av familjen också att det var totalt värdelöst att besöka festivalen. Vi kommer inte att göra det nästa år.

Oturligt nog är det en festival i festivalen, en liten alternativ musikfestival som R vill besöka och eftersom jag har lovat migsjälv att vi ska göra fler saker tillsammans så var det bara att hänga med.

Vi försökte smita in bakvägen, utan att passera allt för mycket folk. Det gick sådär. Jag är livrädd för fulla människor. Speciellt fulla människor i grupp. Det är bland det värsta jag vet! Jag möter hellre en hel gjord vildsvin än en grupp fulla människor.

Den här lilla festivalen är helt ok! Nu gäller det bara att komma tillbaka till bilen utan att bli drabbad av en hord fulla människor. Jag kommer aldrig flytta till en storstad!

Insikter och nya planer.

Jag är definitivt på väg uppåt från tjärhelveteshålet. Värsta depressionen/ångesten/blandade episoderperiodem jag någonsin haft under alla mina år som psykiskt sjuk. Psykiskt sjuk. Det en önskar att en ska bli när en blir stor. Eller inte. Men nu var det så det blev. Att jag sedan skulle gå sönder i skogen var väl inte heller planerat. Men så blev det.

Jag har slutat lita på mig själv. Mina insikter är inte pålitliga, min magkänsla är inget att ha. Men trots detta har jag funderat på mitt sjukdomsmönster. Jag blir alltid sjuk på sommaren eller under den tidiga hösten. Under den tiden mitt jobb är som allra lättast. Vad beror det på? Om kroppen nu ska gå sönder borde det vara när det är som tyngst – i november… Men då brukar jag vara fit for fight. Det är inte logiskt. Nu kanske skov i bipolär sjukdom inte är helt logiska – men ändå. Jag vet fortfarande inte vad som kommer först. Att själen går sönder eller att kroppen gör det. Att det sitter ihop är jag i alla fall säker på.

Jag har varit på jobbet idag, i en timme ungefär. Hjälpte till lite och satt sedan och fikade rätt länge. Och, som jag visste, så kom jag hem bra mycket gladare än jag varit på väldigt länge. Jag går sönder av att inte jobba, men det var ingen nyhet.

Det kom ett antagningsbesked här för någon dag sedan. Jag är antagen till en yrkesutbildning på distans. Utbildningen är på 1 år. Och idag tackade jag ja. Jag planerar att jobba och plugga samtidigt. Det är 2 träffar/termin och då får jag väl ta ledigt. Så, jag har lämnat in en ansökan för att jag ska få ha min sjukersättning vilande ett år, jag har även ansökt om studiebidrag. Det känns väldigt spännande och positivt att ha framtidsplaner. Det känns som om det var väldigt länge sedan.