Kroppen.

Kan den sluta bråka och börja samarbeta? Är det inte knäna är det ryggen, är det inte ryggen är det nacken, är det inte nacken så kan jag vara rätt så säker på att magen ballar ur. Och ballat ur har den. Rejält. Jag kan inte äta, jag vill äta, blir rädd när jag ska äta, när jag äter och när jag har ätit. Rädd hela tiden med andra ord.

Jag ska till skolan på tisdag. Vad gör jag om magen inte funkar då? Och hur gör jag för att inte tänka på det? För om jag oroar mig för det kommer magen att gå sönder av det. Hur jag än gör slutar det med magkaos.

Nya planer.

Den sista januari arbetar jag min sista dag i stallet. Då tar min anställning slut och det är tänkt att jag ska gå vidare i livet. Någon karriär eller några karriärstankar har jag aldrig haft. Men jag ska byta väg i livet nu. Kroppen sa nej för flera år sedan. Den vill inte vara häst- och stallskötare längre. Det är för tungt. Jag har precis gått tillbaka till att jobba 50% från att ha jobbat 25% en längre tid. Kroppen tyckte inte att det var ett bra beslut. Men min plånbok tyckte att det var ett det var det. En månad kvar. Jag hade tänkt orka med det. Köra hela vägen…

Jag har sökt ett antal tjänster. I Västerås, i Uppsala och i Enköping. Jag hoppas mest på Västerås – det ligger närmast. Men blir det Uppsala eller Enköping får det bli så. Ingen vill anställa en arbetslös, bättre att jobba långt bort och söka sig närmare.

Vi var i Västerås idag. Västerås ligger inte på min lista över de 100 trevligaste städerna i Sverige. Det är, enligt mig, inte en speciellt trevlig stad. Jag har aldrig känt mig hemma där. Men idag hittade vi ett nytt bostadsområde, jo, ett NYTT bostadsområde. Jag har aldrig gillat sådana. Det blir ofta lite SIMS-känsla över det hela. Men detta område gillade jag verkligen. Jag fick till och med tankar på att flytta till Västerås. R jobbar där, jag ska förhoppningsvis jobba där, unge 1 har två år kvar på högstadiet, unge 2 har 1 år kvar på mellanstadiet. Kanske kan de börja skolan i Västerås? I alla fall unge 2 kommer inte ha något emot det.

Tänk om jag skulle flytta tillbaka till Västerås…. Jag har nog aldrig varit så olycklig som jag var under de åren vi bodde där. Men då var jag ensam, gravid, kände ingen. Inte så konstigt att livet inte var så attans skojigt då. Nu känner jag folk där, ska förhoppningsvis jobba… Då blir det ju en helt annan sak.

Vi velar rätt mycket här hemma. Ska vi flytta in till stan? Ska vi flytta ut på landet? Ska vi flytta till rätt sida Dalälven? Vi velar. Vi kan inte bestämma oss. På ett sätt skulle jag vilja bo på landet, ha hästen hemma, men det skulle innebära en massa jobb som jag kanske inte kan föreställa mig… Eller så skulle det inte det. Att bo i stan skulle innebära cykelavstånd till bio, restauranger… Det skulle vara rätt najs… Ja… det är inte lätt att välja. Det känns vettigare att bo nära sitt jobb dit en ska ta sig varenda dag…

 

 

Gah!

Funderar på detta med nyårslöften. Jag fattar verkligen grejen! Jag älskar att planera, förbereda och följa regler. Nyårslöften är perfekta för mig.

Jag har försökt förr… Med mer eller mindre entusiasm. Oftast mindre. Det har aldrig funkat. Borde jag börja röka så jag kan sluta? Såklart inte.

Mina kroppsliga funktioner blir allt sämre. Jag har banne mig ont överallt. Knän, höfter, rygg, nacke… Fasiken överallt! Detta måste jag ta i tu med. Jag har lite hjälp av min sjukgymnast, men jag funderar allvarligt på något radikalt, som ett test, för att se om det blir någon skillnad. Om några dagar är det 2020. Ska det bli året då jag på riktigt tar hand om kroppen?

Döden.

Inte många personer i mitt liv har dött. Min farmor, min morfar, min mormor. Ingen i min närhet. Jag har varit förskonad. Idag fick jag veta att en av mina vänner dött natten mellan julafton och juldagen. Jag kommer att sakna henne. Det är en underlig känsla. Vetskapen att jag aldrig mer kommer att prata med henne. Jag kommer att sakna hennes skarphet, hennes kvicktänkthet, hennes sätt att tänka.. Jag hoppas att hennes själ finns därute någonstans. Världen blir lite tommare utan henne.

Jag är livrädd för döden. Att upphöra att existera. Jag vill inte att det ska vara så och tanken ger mig panik. Kanske gör möten med döden det hela lite mer hanterbart.

Jul jul.

En strålande jul är det knappast. Grå, dimmig och regnig…

Jag bestämde mig för länge sedan att jag älskar julen. Jag vet faktiskt inte när eller varför. Kanske var det när jag bodde i kollektiv när jag var runt 20 och ett gemensamt beslut att inte fira jul togs. Hela min tidsuppfattning blev knasig. Jag visste inte när på året jag befann mig. Aldrig mer. Det var lite som när temperaturen aldrig kommer över +15 på sommaren… Det är som att kroppens tidsuppfattning rubbas.

Annandagen idag. Imorgon ska jag jobba. Sedan är jag ledig i en vecka till!

Jag är lite trött på julmat. Jag förberedde julmaten i flera veckor, efter 3 dagars ätande finns det jättemycket mat kvar samtidigt som familjen är något trött på julmat.

Lika mycket som jag gillar julen, lika lite gillar jag nyår. Efter ett halvt liv med fyrverkerirädda hundar är det ingen rolig högtid. Unge 2 gillar nyår och vill fira med allt det innebär. Inget vidare för henne…

Ett år.

Ett år hade visst passerat sedan mitt senaste inlägg. Ett år går fort. Förra sommaren var nog den värsta tiden i mitt liv – så här långt. Aldrig har jag varit närmare döden än då. När jag tänker tillbaka är det mesta ludd. Jag kommer inte ihåg så mycket av den sommaren. Och det är nog ganska bra.

Denna sommar har varit en av de bästa somrarna i mitt liv. Vi har varit utanför kommunen flera gånger, semestrat på riktigt. Det känns som att jag är redo för en ny höst (en ny dålig vinter med +3° och regn kommer jag aldrig att vara redo för).

Ett år av utbildningen avklarat, ett år kvar. Det har gått bra. Till och med praktiken, då jag nästan arbetade heltid. Det hade jag inte trott.

Vecka 38 börjar min andra praktikperiod. Jag har fortfarande inte fått veta var jag ska vara. Jag hoppas att jag ska få vara i Sala, jag ser inte fram emot att åka fram och tillbaka till Västerås varje dag. Jag kommer ihåg när det kändes som ett oöverstigligt hinder att ta mig hemifrån.

Jag började jobba i stallet 2012. Det är 7 år sedan. 7 år! Så länge har jag aldrig jobbat någonstans. Nu är det ett halvår kvar av min anställning, sedan är det slut. Min kropp jublar! Den är så trött, stel och ond. Men mitt hjärta gråter, det vill aldrig jobba någon annanstans. Jag vet att jag måste gå vidare. Men att gå vidare är inte lätt. Det är smärtsamt.

 

Ge upp eller fortsätta?

För mig har det alltid varit viktigt att göra rätt, eller, att göra sitt bästa.

Jag blev vegetarian för att jag tycker att det är fel att döda djur. Att det sedan har visat sig att det är bättre för klimatet att inte äta kött är såklart ännu bättre. Jag är feminist för att jag tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Jag är socialist för att jag tycker att det är viktigt att alla i samhället ska ha ett bra liv, även de som inte bor i Stockholm och jobbar på ett fondförvaltningsbolag. Jag tycker att det är viktigt att lågstatusjobb – som till exempel; vårdare, undersköterska, barnskötare, lokalvårdare med flera – får höjd status. Att det ska vara viktigt att göra ett arbete som hjälper människor i vardagen.

Men. Jo, det kommer ett men. Jag är trött. Jag är trött på att vara en person som ska försvara vegetarianismen, feminismen och socialisten. Jag är trött på att bli påhoppad. Jag är trött på att diskutera, trött på att försvara.

Jag finner det så svårt att förstå hur människor kan vara så rädda/arga på socialister, feminister, vegetarianer. Varför är det så fel att försöka få världen att bli lite snällare? Lite mer rättvis? Jag förstår det inte. Antingen är jag helt bakom flötet, otroligt naiv, förd bakom ljuset eller en ond människa utan att jag fattar det.

Karma är ett vanligt förekommande begrepp i min värld. Jag anser, hoppas kanske är ett mer passande ord, att de som lever på ett så ”bra” sätt som möjligt, på ett sätt som sparar liv, orsakar så lite lidande som möjligt, som försöker ge även de svagaste i samhället en röst – jag hoppas att dessa människor blir belönade. Antingen i detta liv eller i nästa.

Men min trötthet, min osäkerhet, min känsla av utsatthet – kommer den att vinna över idealisten? Det kan kanske bli så. Tyvärr blir det så att när jag inte lever så jag strävar efter min fulla potential – ruttnar min själ sakta men säkert och jag mår dåligt av det.Så hur jag än gör blir det dåligt. Just nu kanske en paus är bäst?

Början på slutet.

Det känns som om det är början på slutet för den här konstiga sommaren. Konstig på så många sätt. Det har varit väldigt varmt i flera månader, både R och jag har varit sjukskrivna, jag har varit inlagd på sjukhuset. Den tiden när jag mådde som sämst har jag inga klara minnen av. Som att jag drömt eller varit berusad.

Det är även början på slutet av mitt avsked från det bästa jobb jag har haft i hela mitt liv. Jag har aldrig jobbat så länge någonstans förr och nu är det nog över. Försäkringskassan vill att jag byter jobb, läkaren tycker att jag nog ska överväga att byta jobb, jag tycker nog också det, innerst inne. Men jag har svårt att acceptera det.

När jag tänker på hur mycket mitt liv förändrades den 15:e augusti 2016 när jag blev sparkad i huvudet. Jag brukar inte tänka ”tänk om” eller ”om jag bara”. Men tänk om jag inte tagit just den hästen. Tänk om jag inte hade haft hjälm… hur hade det varit då? Hade jag varit död? Blind? Jag är glad att jag hade hjälm. Jag är ledsen att jag tog just den hästen.

Dags att gå vidare. Det är svårt att vänjs sig vid tanken, svårt att acceptera att det är så det måste bli.

Planera.

Jag hatar ovisshet. Jag hatar valmöjligheter. Jag vill ha rutin, samma sak varje dag. Inga överraskningar för mig tack.

Nu lever jag i limbo! Jag är sjukskriven till den 29/7. Vad händer sedan!? Ska jag fortsätta jobba? Ska jag plugga? Ska jag jobba någon annanstans? Kommer jag bli fortsatt sjukskriven?

Jag börjar så smått vänja mig vid att ignorera framtiden. Men det känns inte som någon långsiktig plan. Jag måste nog prata med terapeuten om detta.

Dessutom känner jag mig fortfarande väldigt instabil. Det känns inte som att jag är kapabel till att ta några viktiga beslut just nu.

?

Värmebölja, åsknedslag och skogsbränder.

Runt om oss härjar skogsbränder. Det är lite läskigt att det börjar kännas som normalläge. Det har varit väldigt varmt sedan början av maj. Nu har det varit runt 30 grader varmt varje dag i en vecka – eller så känns det bara så. SMHI har utfärdat en klass 1 -varning för höga temperaturer. Det känns sådär.