Början på slutet.

Det känns som om det är början på slutet för den här konstiga sommaren. Konstig på så många sätt. Det har varit väldigt varmt i flera månader, både R och jag har varit sjukskrivna, jag har varit inlagd på sjukhuset. Den tiden när jag mådde som sämst har jag inga klara minnen av. Som att jag drömt eller varit berusad.

Det är även början på slutet av mitt avsked från det bästa jobb jag har haft i hela mitt liv. Jag har aldrig jobbat så länge någonstans förr och nu är det nog över. Försäkringskassan vill att jag byter jobb, läkaren tycker att jag nog ska överväga att byta jobb, jag tycker nog också det, innerst inne. Men jag har svårt att acceptera det.

När jag tänker på hur mycket mitt liv förändrades den 15:e augusti 2016 när jag blev sparkad i huvudet. Jag brukar inte tänka ”tänk om” eller ”om jag bara”. Men tänk om jag inte tagit just den hästen. Tänk om jag inte hade haft hjälm… hur hade det varit då? Hade jag varit död? Blind? Jag är glad att jag hade hjälm. Jag är ledsen att jag tog just den hästen.

Dags att gå vidare. Det är svårt att vänjs sig vid tanken, svårt att acceptera att det är så det måste bli.

Annonser

Planera.

Jag hatar ovisshet. Jag hatar valmöjligheter. Jag vill ha rutin, samma sak varje dag. Inga överraskningar för mig tack.

Nu lever jag i limbo! Jag är sjukskriven till den 29/7. Vad händer sedan!? Ska jag fortsätta jobba? Ska jag plugga? Ska jag jobba någon annanstans? Kommer jag bli fortsatt sjukskriven?

Jag börjar så smått vänja mig vid att ignorera framtiden. Men det känns inte som någon långsiktig plan. Jag måste nog prata med terapeuten om detta.

Dessutom känner jag mig fortfarande väldigt instabil. Det känns inte som att jag är kapabel till att ta några viktiga beslut just nu.

?

Värmebölja, åsknedslag och skogsbränder.

Runt om oss härjar skogsbränder. Det är lite läskigt att det börjar kännas som normalläge. Det har varit väldigt varmt sedan början av maj. Nu har det varit runt 30 grader varmt varje dag i en vecka – eller så känns det bara så. SMHI har utfärdat en klass 1 -varning för höga temperaturer. Det känns sådär.

Inga marginaler.

Först går det upp, sedan går det ner och efter det går det lite längre ner.

Det krävs inte så mycket för att jag ska falla. Nästan ingenting. Minsta lilla motgång gör mig kraftlös.

Jag kan fortfarande inte somna utan hjälpmedel. Sömn är väldigt viktigt för mig. Utan sömn försmäktar jag.

Solen fortsätter skina. Det är fortfarande jättevarmt. Värmen tär.

Rädd.

Jag är politiskt aktiv. Jag är vänsterpartist. Jag är på riktigt rädd att bli förföljd och hotad efter valet. Om SD får något att säga till om är jag rädd att vänstersympatisörer kommer att terroriststämplas och jag kommer att få söka politisk asyl på Island.

Jag undrar om de som tänker rösta på SD vet vad de ger sig in på. Om de tänker så kort och trångt att de stirrar sig blinda på invandringen. Om de har köpt hela skrämselpropagandan att ALLT är invandrarnas fel. Det är inte invandrarnas fel att äldrevården är dålig (i själva verket skulle många kommuner inte klara sig utan de invandrare som arbetar inom äldreomsorgen). Att skolan är dålig är inte heller deras fel (det är alliansens ”entrepenörskola” som visat sig inte funka som de hoppades). Arbetslösheten har sjunkit – även bland unga. Det går bra för Sverige men det målas upp en bild av ett land i kris.

Visst, vi lever i ett orättvist samhälle där kvinnor fortfarande tjänar mindre än män, där de rikaste betalar mindre i skatt, där stora företag kringgår regler för att slippa betala skatt i Sverige. Men det är inte invandrarnas fel. Det är kapitalismens fel. Att hela tiden sträva efter större vinst, kostnadseffektivitet, att dra ner på personal för att dra ner på kostnader, det är inte invandrarnas fel. Det är profitjakten i det kapitalistiska samhället. Största möjliga vinst på bekostnad av människors liv.

Jag önskar att ”vanliga människor” kunde se vem som är fienden. Att de kunde se att detta med att vända människor mot varandra tar uppmärksamheten från den verkliga fienden.

Marknadens väl och ve är inte det viktigaste. Människoliv är viktigare. Oavsett var människan kommer ifrån.

Kreativitet.

När jag mår bättre gör jag fler saker, motionerar, rider, städar, pysslar, tar långpromenader med hundarna. Det blir mindre tid att älta och skriva i bloggen.

Jag har läst så många gånger att bipolärara är konstnärliga och kreativa. Det gäller tydligen inte mig. Jag är tråkig och totalt okonstnärlig. Jag har dessutom inget självförtroende, så även jag hade varit konstnärlig hade jag aldrig visat det offentligt. Hmpf.

Jag vill fortfarande skriva en bok. Jag kommer tyvärr ingenstans eftersom jag aldrig tar mig tid att sitta och arbeta med det. Jag förväntar mig att en hel roman ska bildas i mitt huvud och sedan ska jag bara behöva sätta mig ner vid datorn och skriva. Tror inte att det kommer att funka så.

Festival och människoskräck.

Det är festival i staden. Vi var där med barnen mitt på dagen. Allt som säljs är skräp, musik överallt. Ljudförorening i sin värsta form.

Besöket slutade med ångest. Även efter intag av lugnande låg ångesten där som ett stickande täcke. Folkmassor är inget för mig. De gör mig stressad och ger mig ångest. Som tur är tyckte resten av familjen också att det var totalt värdelöst att besöka festivalen. Vi kommer inte att göra det nästa år.

Oturligt nog är det en festival i festivalen, en liten alternativ musikfestival som R vill besöka och eftersom jag har lovat migsjälv att vi ska göra fler saker tillsammans så var det bara att hänga med.

Vi försökte smita in bakvägen, utan att passera allt för mycket folk. Det gick sådär. Jag är livrädd för fulla människor. Speciellt fulla människor i grupp. Det är bland det värsta jag vet! Jag möter hellre en hel gjord vildsvin än en grupp fulla människor.

Den här lilla festivalen är helt ok! Nu gäller det bara att komma tillbaka till bilen utan att bli drabbad av en hord fulla människor. Jag kommer aldrig flytta till en storstad!